Äntligen stod prästen i predikstolen.

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.

Döden kom med ölbil.

Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig ner och lägger in en prilla i det kollektiva medvetandet. Det är ju inte bara därför Äldreomsorgen i Övre Kågedalen slog ner som en bomb 1992, men nog är det en jävla inledning:

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Det som följer är barnets egen berättelse: På en gård i ett Västerbotten som har lika mycket gemensamt med de Sade och Burroughs som Torgny Lindgren och Staffan och Bengt, bor Morfar och Pyret, 90 respektive 10 år gamla. Där ägnar de sig åt det man gör på landet: sodomi, pedofili, våldtäkt, mord, kannibalism, och lärda utläggningar om sann arisk ideologi och litteratur. Då och då åker de in till Skellefteå för att införskaffa våldsporr, slå ihjäl folk på öppen gata och hälsa på gamla SS-bröder på ålderdomshemmet. Alltsomoftast slutar kvällarna hemma hos någon likasinnad i trakten, där det knullas, mördas och filosoferas vidare tills något slår över och Morfar och Pyret måste åka hem igen. Allt beskrivet på så bred västerbottniska att boken slutar med 20 sidor ordlista för att bli begriplig för fjollträskbor.

…Det är hela boken, kapitel efter kapitel efter kapitel. Eller böckerna, om vi ska vara petnoga, eftersom jubileumsutgåvan innehåller både Äldreomsorgen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. 500 sidor med ingående beskrivningar av saker tänkta att vara så på tvärs mot allt vad god smak heter som överhuvudtaget är möjligt. När jag läste boken för första gången för 15 år sedan nånting, läste jag den nog så: helt enkelt en uppvisning i att Säga Saker Man Inte Får Säga, ett enda långt litterärt kissåbajsskämt på en prosa som stormar fram som en vårkåt älgtjur. Och visst, som sådan funkar den och är av och till hysteriskt kul om man gillar sådant, men då blir också frågan – varför bry sig? Varför en jubileumsutgåva av en bok om den inte försöker vara mer än ett extratjockt nummer av Kissbomben?

- Vem fan ä Sara Lidman? Eller den här Torgny Lindgren! Ja ha väl aldri hört nåt så dumt! Finns dom på riktit!?
Morfar va i delo me bokbusspersonalen. De va en liten gråbrun sionist me glasögon å äggula i skägget å ett stycke me svans å nervhosta. Morfar hade fråga efter böcker av urtvättade norrlänningar. Nu raije han på om hur uselt å ynklit de ä å råta ner fina ord.

.
Men samtidigt så är det ju hur Pyret… eller om det nu är Teratologen (teratologi: läran om missbildning)… berättar historien. En enda lång dialog av hysteriska dubbeltydigheter, lärda referenser och litterära knep

Joycus från Dublin dog för våra cysters skull

som verkar specialdesignade för att imponera på den som försöker läsa den som något mer än just ett enda långt kissåbajsskämt. Kolla, Teratologen har verkligen pluggat in både Wittgenstein, Dante och Céline! Morfar och Pyret presenteras som våra hjältar, två människor som verkligen tycker om varandra och är ensamma mot världen… och reagerar med att fördöma den och vända på hela moralbegreppet. Norrländska orter låter som Lovecraftska gudar, Alfons Åberg jämställs med Joseph Goebbels, och det enda fasta är kärleken mellan en man och en pojke som försöker hjälpa varandra genom den här världen.

Men så fort man skrapar så långt ner blir det omöjligt att inte fortsätta skrapa. Och då hittar man detta:

Norstedts propsa på att ja ska berätta om mitt långt utdragna döende… två miljoner i förskott… sen tietusen per sida… Bonus för ultravåld å hypersex… ”Förtätad glesbygdsstämning” vill dom ha, dom djävlarna… Vem tro dom att dom ha å göra me… Burroughs å Bukowski! Skriva ä som att runka utan fingrar…

För varje gång boken verkar förföra en, med skämt eller med lärda utläggningar, så hugger den snabbt av benen på sig själv. ”Om jag kommer på dig med att skriva ner det här slår jag ihjäl dig”, hotar Morfar Pyret. Det är inte fråga om den vanliga mellanmjölkslagomkritiken om att Sverige är så jävla mellanmjölkslagom, det går djupare än så: Vi vill ju gärna tro att bildning, information, kunskap och kultur gör människan bättre. Woody Guthrie skrev ”THIS MACHINE KILLS FASCISTS” på sin gitarr, journalister och pjäsförfattare från diktaturer hyllas för att de vågar säga sanningen, vi som inte haft krig på 200 år hyllar den smala litteraturens roll i att upprätthålla demokratin… Och samtidigt vill vi ha starka hjältar, handlingskraftiga män (och i undantagsfall kvinnor) som står upp för det rätta, det rena, det goda. (Läs gärna Michael Tappers essä om Carl Hamilton och Anders Behring Breivik i senaste numret av FLM. Eller se bara på alla som slår knut på sig själv för att förklara varför man måste stödja Lars Vilks dagisklotter eftersom YTTRANDEFRIHET!) Och där i Hebbershålet sitter Morfar, lärdast av dem alla, sprutar (bokstavligen) ur sig citat från både medeltida tänkare, moderna barnboksförfattare och postmoderna litteraturkritiker och visar hur alla sentimentala skapelsemyter och arbetarlitterära bygdeskildringar går tillbaka till ”Det var bättre förr när vi inte var förstörda och förklenade”. Misogynin dras så långt att kvinnor betraktas som en främmande art lika önskvärd som mårdhunden, och hela den västerländska litterära traditionen framstår som ett enda stort intellektuellt gangbang där gamla trötta vita män drar över varenda ny generation och sprutar dem fulla med sina egna fördomar, utklädda till fin litteratur och moraliska lärdomar. Och den här berättelsen full med sex, bajs och död presenteras, som sig bör för en 20-årsjubileumsutgåva, vackert inbunden och tryckt på fint papper med illustrationer och lärda efterord, utan pocket- eller e-boksutgåva, en trojansk häst utklädd till Litteratur.

Språkligt bör barnet förvirras. Läs högt långa stycken ur svårbegripliga texter på främmande språk. Tvinga barnet att lära sej dom utantill. Ange varierande betydelser för samma ord vid olika frågetillfällen. Kontrollera nu och då att barnet inte förstår vad som säjs till det.

Så långt allt väl. Och där finns mycket att säga, om man nu prompt vill hitta en ursäkt att läsa detta som inte bara är ”höh höh höh, de skjuter ihjäl bärplockare”. Men är det en BRA bok? Finns den överhuvudtaget någonstans på skalan bra-dåligt? För det blir, humorn till trots, långa sträckor med ett jävla namedroppande och upprepande av samma saker om och om igen, tills allt medvetet effektsökeri står en långt ner upp i halsen på fel sätt – vilket mycket väl kan vara poängen, men inte nödvändigtvis gör boken roligare. En bok som är så här vidrig ska kanske inte vara så här rolig, men en bok som är så här rolig ska inte heller riskera att bli långtråkig. Det är inte heller allt här som åldrats väl; tänk att det bara är 20 år sedan som tanken att gamla män kunde vara bögar var så kontroversiell att det i sig kunde användas för att äckla läsarna (OK, att han också är en våldtäktsman och pedofil spelar väl in, men det gör inte saken mindre komplicerad). Kan man skriva litteratur om litteratur mot litteratur och läsa den som litteratur? Kan man säga Schluss damit! i 500 sidor?

Fråga mig om 20 år till. För under tiden har jag ändå svårt att inte återigen bli fascinerad av det här, av sättet Teratologen trollar med språket, av Morfar och Pyret och deras uppfuckade kärlek, av sättet den trampar över alla gränser med en studsare i ena handen och ett nedblodat manuskript av Derrida i den andra. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen avrättade inte svensk litteratur, men kanske förtjänar den år 2012 en andra chans att göra det.