Anaché är Maria Turschaninoffs andra roman som utspelar sig i samma fantasyvärld, Akkade, som romanen Arra. Den har jag inte läst men det var inget som hindrade läsningen av Anaché. Jag tror tyvärr inte att det blir någon läsning av Arra heller, jag ska förklara varför.

Anaché handlar om flickan Anaché, dotter till rouken – ledaren för nomadfolket Khalka, en del av Akkadlandets invånare. Romanen handlar om hennes liv i stammen, och hur hon växer upp till kvinna. Det handlar också om de motgångar hon möter i stammen. Och de mot- och medgångar hon möter i naturen.

Det är en spännande berättelse, jag vill hela tiden läsa vidare och veta vad som ska hända. Det står tydligt klart att Anaché inte är någon vanlig flicka. Ett centralt element i romanen är religionen som Anaché och de andra invånarna i Akkade praktiserar. Det är en naturtro liknande den som aboriginerna har praktiserat i tusentals år. Man tillber andar och kommunicerar också med dem på olika sätt, liksom andarna kommunicerar med människorna. För varje djur finns det en ande som bevakar dem. Det är fint att det får ta plats. Det finns alldeles för få skildringar av den här typen av religioner i den samtida litteraturen, även om det här är en fantiserad religion.

Särskilt fint beskrivs de unga Akkadernas initationsriter, där pojkar blir män och flickor blir kvinnor. Då vandrar den unga flickan eller pojken iväg med den andliga ledaren som ska leda henne eller honom igenom en prövning. När prövningen är över anses hon vara en kvinna och han en man. Då avslöjar andarna för den andliga ledaren vad som ska ske för varje man och kvinna i framtiden.

Hon går dit hon inte får gå och gör det som är omöjligt. Hon avlar ett barn som inte är hennes och simmar genom berget.

Hon är den utvalda, den enda som kan rädda sitt folk undan andarnas vrede (för andarna vill inte alltid människorna väl, och människorna blidkar inte alltid andarna).

Jag läser ivrigt, samtidigt som det är något som hela tiden får mig att vilja lägga ifrån mig boken och inte läsa en sida till. De flesta religioner och kulturer har i viss mån en obalans mellan män och kvinnor, vad gäller makt. Så är det även hos Akkaderna. Det som irriterar mig med den här romanen är att den kvinnomisshandel, misogyni som skildras inte ifrågasätts av andra än Anaché, och hon ses inte heller som en kvinna bland de andra. Ett större mått av reflektion från författarens sida skulle få mig att läsa mer, annars inte. Det hade förmodligen fått mig att se mer av fantasin också men blicken grumlas av mina genusglasögon.