I tre decennier har de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige. Oavsett höger- eller vänsterregeringar har politiken sett mer eller mindre likadan ut: avregleringar, bolagisering av statliga bolag, privatiseringar. Det är mest takten och argumenten som varierat något.

Många undersökningar pekar på att majoriteten faktiskt inte vill ha det så. Ändå känns hopplösheten närmast kompakt. Hur lyckas man bryta med allt det där? Finns det alternativ? Kan man vara vänster utan att mest vara arg, deppig och emot saker hela tiden?

Ja, svarar Aron Eltzer i Trondheimsmodellen. Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Det finns alternativ. Det finns sätt att handla, att handfast försöka att skapa förändring. Det finns till och med anledning att vara glad, även om man är vänster.

I norska Trondheim i mitten av 00-talet startades uppror mot privatiseringarna av framför allt sjukvården. Precis som i Sverige har nämligen New Public Management (tankar om att offentlig sektor ska drivas med metoder hämtade från näringslivet) och privatiseringar av olika slag gått fram med stormsteg i Norge – intressant inte minst med tanke på att de norska oljepengarna inte alls gjort det till den ekonomiska nödvändighet det alltid påståtts vara i Sverige.

Till skillnad från i Sverige blev privatiseringsmotståndet en nästintill enande facklig fråga. Norska LO drog tidigt igång kampanjen inför valet 2005, och det gjorde man genom att gå ut och fråga sina medlemmar vilken utveckling de faktiskt ville se i samhället. Med den uppslutningen bakom sig har man kunnat driva tillbaka Arbeiderpartiet åt vänster, närmare sina väljare, men också och kanske framför allt skapat alternativ som förlägger mer makt närmare människorna som arbetar i och använder sig av offentlig sektor, och mindre i stora, vinstdrivande privata bolag.

I Nederländerna drivs ett liknande, mer folkrörelseliknande arbete av Socialistiska partiet, som både knackar dörr för att ta reda på vad folk vill ha hjälp att förändra i sina lokalsamhällen, och har upprättat hjälpcenter och ett par egna vårdcentraler där människor kan få hjälp med såväl fysisk och psykisk hälsa som med byråkrati och juridik. Politikerna måste vara en del av folket, lyder den något otidsenliga men framgångsrika devisen.

Med Trondheimsmodellen vill Etzler visa på konkreta framgångshistorier och möjligheter. Det är inte någon naturlag att folk blivit mindre och mindre engagerade i fackförbund och politiska partier, menar han. Inte när dessa i stort sett resignerat inför samhällsutvecklingen. Det handlar inte om att fack och partier blivit föråldrade, menar han. Inte om att folk blivit bortskämda och tar välfärden för givet heller. Han jämför med Villaägarnas riksförbund som har fler medlemmar än alla riksdagspartier tillsammans (och som åtminstone om man ska tro min far avgjorde valet 2006 med sin propaganda mot fastighetsskatten). Villaägarna har levererat, medan den socialdemokratiska partiledningen den senaste 20-30 åren i stort sett arbetat mot sina väljares intressen.

Det är faktiskt osannolikt naivt att förvånas över att socialdemokraterna har halverats. Hur skulle Villaägarnas medlemmar reagera om föreningen i själva verket medverkade till att fastighetsskatten och elpriset blev högre? Och om de dessutom mumlade att det var nödvändigt?

Med någon sorts facit i hand – Etzlers bok har ju nämligen några år på nacken nu – skulle man i och för sig kunna hävda att det är precis det de har gjort (elpriserna har löpt bärsärkagång sedan privatiseringen av elmarknaden och slopandet av fastighetsskatten blev mest fördelaktigt bara för rika stockholmare) men poängen finns där ju: vi stöder dem som ger intryck av att stödja oss själva.

Ja, Etzlers bok har några år på nacken. Den är faktiskt skriven lite som ett peppande inlägg inför valet 2010, och så gick det med det. Men: den är knappast mindre behövlig inför valet 2014 och det första man kan lära sig av det norska exemplet är att en framgångsrik valrörelse börjar tidigt. Så … valrörelsen 2014 börjar nu?