Matilda, kallad Tilda, bor i England men har en svensk mamma. På somrarna åker hon till morfar i Timmersby. Men den här sommaren är det inte som vanligt. En mystisk stämning vilar över bygden som ett trött, sjukt vilddjur vilar inför den sista avgörande striden. Tildas liv fylls av frågor. Vad hände egentligen med hennes mormor för länge sedan? Vart har alla böcker i biblioteket tagit vägen? Vem viskar konstiga meddelanden till henne om natten? Vad är en myling, en häxa, ett skogsrå? Och vem är den spöklikt snygga killen som dyker upp utanför dasset?

Jag får Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan i min hand och funderar på om jag gillar ”skräck för unga läsare”, jag vet att jag har läst en del jag gillat och en del jag inte gillat, så jag antar att svaret är ”jo, skapligt”. Jag börjar läsa och ganska tidigt börjar jag också störa mig på en del saker.

Det finns en del att störa sig på i Jag väntar under mossan. För det första att relationen mellan Tilda och morfar är så orealistisk och odynamisk. Hon pratar bara engelska – han borde (med lite fördomar om äldre män i små orter) kanske inte vara expert på det språket, och det skulle vara väldigt intressant att se hur en relation mellan två generationers människor utan ett ordentligt gemensamt språk ser ut. Men – morfar tycks prata perfekt engelska, och alla Tildas repliker är översatta, så det som skulle kunna bli intressant blir ingenting.

Sen kan man störa sig på klyschiga, konstiga formuleringar. Som att all mat tycks handlas i charken (ja, det är kanske bara jag som bryr mig om såna petitesser, men ändå). Eller att korrekturläsningen kunde gjorts mer noggrant.

Hellberg har skrivit en roman som bygger på svensk folklore, massa knytt, älvor, skogsrån, häxor, mylingar och så. Jag försöker intala mig att det inte är något fel med det, att det kan vara bra och lyckat. Men sen inser jag att nej, det brukar aldrig blir helt lyckat. Det blir så lätt krystat. Och de gamla historierna är aldrig tillräckligt läskiga utan måste piffas upp lite med nya, mer fantasifulla versioner.

Jag har inte läst något annat av Amanda Hellberg, så jag har inget att jämföra hennes ungdomsdebut med. Jag läser på pärmens insida att hon hyllats av både publik och kritik och jag tänker att det borde ju båda gott. Så varför är jag inte nöjd? Är det fel på mig kanske? Jag försöker se det bra och intressanta i Under mossan. För jag vill gärna tycka om den.

Men det går trögt. Jag vågar läsa boken innan jag ska somna. Då kan den inte vara lika läskig som exempelvis Den gröna cirkeln. Och beskrivningen av tonårslivet fascinerar mig inte ett dugg – vilket såna beskrivningar annars brukar göra. Och jag somnar när jag försöker spurtläsa slutet – då kan det inte vara tillräckligt spännande. Och kärlekshistorien är så icke-upphetsande att jag inte känner det minsta pirr. Och beskrivningen av häxor ligger flera kvalitetsmil bort från Cirkelns.

Alltså är det kanske inte en fantastisk bok. Om man jämför.
Det var länge sen jag inte tyckte om en bok. Det känns ovant och jag vill gärna be om ursäkt för det.

Förlåt. Förlåt Amanda Hellberg för att jag inte tycker om din bok. Förlåt för att jag kanske dömer den för hårt (det finns säkert massor av bra bitar i den, som mylingens samtal till exempel, de är rätt fina). Förlåt för att den här recensionen blev så mycket personligt funderande att den kanske snarare borde kallas krönika än recension. Förlåt för att jag ber om förlåtelse. Någon annan tycker säkert något annat, men för mig funkar det inte riktigt här.