Ja, jag vet. Ordvitsarna är oändliga. Inte minst så när popkulturnördförlaget BenBella tar sig an Suzanne Collins succéartade dystopiska trilogi Hungerspelen.

Här är det framför allt ungdomsboksförfattare som får säga sitt och ja, det stör mig lite att omslaget definierar dem som ”your favorite authors on” – det vet de väl knappast något om. Med det sagt finns det författarpresentationer som gör mig nyfiken, som på Cara Lookwood, som skrivit en serie om ”a reform boarding school haunted by famous authors and their fictional characters”, eller Diana Peterfreund, som tydligen åstadkommit såväl ”killer unicorn novels” som ”a postapocalyptic retelling of Jane Austen’s Persuasion”.

Som ofta med BenBellas SmartPop-antologier blandar The Girl Who Was on Fire stort och smått, aha-upplevelser med stating-the-obvious. Inte otippat (men ganska välkommet) handlar många av essäerna om politik och media, om hur mycket Hungerspelen egentligen skiljer sig från våra egna dokusåpor eller om likheter mellan Collins dystopi och ”kriget mot terrorismen”.

Ibland låter det spännande men blir bara intetsägande, som med Adrienne Kress ”The Inevitable Decline of Decadence”. Ibland börjar det intetsägande, som Diana Peterfreund genomgång av spelteori i, naturligtvis, ”Hunger Game Theory”, men slutar politiskt inspirerande (det gäller att höja blicken från motståndaren och försöka slå spelmakaren). Ibland är det bara tröttsamt amerikanskt, som i Jackson Pierces ”Gale: Knight. Cowboy. Badass.” och ibland överraskar uppslagen, som i Cara Lookwoods reflektion över genteknologi, Terri Clarks ”Crime of Fashion”, om mode som politik, och Blythe Woolstons tankeväckande artikel om hjärnans utveckling och posttraumatisk stress.

Ibland är gränsen minst sagt luddig gentemot rena fanreflektioner, som i Brent Hartingers ”Did the Third Book Suck?”, medan andra författare försöker distansera sig från saker som ”Team Peeta vs. Team Gale” (Jennifer Lynn Barnes: ”Team Katniss”). Andra essäer är snäppet mer akademiska, eller, om man så vill, är påtagligt pålästa och har underrubriker. Så skriver till exempel Carrie Ryan om ”Panem et Circenses. The Myth of the Real in Reality TV”, Lili Wilkinson ”Someone to Watch Over Me. Power and Surveillance in the Hunger Games” och Mary Borsellino “Your Heart is a Weapon the Size of Your Fist. Love as Political Act in the Hunger Games”.

När den är som bäst lyfter The Girl Who Was on Fire fram nya perspektiv på Hungerspelen – och kanske framför allt på hur väl genomtänkt Suzanne Collins värld och berättelse faktiskt är. Inte minst gör den mig förstås sugen på att läsa Collins romaner om igen.