Sedan succén för Suzanne Collins trilogi Hungerspelen är dystra framtider helt uppenbart grejen. Under våren kom på svenska åtminstone två romantrilogier, Ally Condies Matchad och Lauren Olivers Delirium, om framtidssamhällen som velat utrota kärleken.

Om Saci Lloyds Mitt klimatkatastofala liv tar bara ett litet kliv framåt i tiden, till en värld alltmer präglad av extrema klimatsvängningar och koldioxidransonering, så utspelar sig Condies och Olivers romaner någonstans mer avlägset. Deras samhällen har dragit rationalitet och vetenskap betydligt längre.

I båda världarna testas unga människor och matchas ihop med den partner och hela det liv som de anses mest lämpade för. Individuell valfrihet går minst sagt bort. Naturligtvis kommer huvudpersonerna att göra uppror mot allt detta, men frågan är om ett sådant samhälle alls är möjligt. Skulle vi kunna gå från vår egen värld, där valfrihet – vad det nu innebär – sätts kanske allra högst, till en värld som begränsar just den så enormt?

Tja, historien är full av statsbärande sanningar som senare förkastats. Kungens makt kan inte ifrågasättas eftersom den getts honom av Gud; proletariatets diktatur kommer ofelbart att leda till paradiset på jorden, för att bara ta några ganska påtagliga exempel. Men en värld utan kärlek?

I Katrine Kielos nyutkomna uppgörelse med vår ekonomiska världsbild, Det enda könet, går hon tillbaka till nationalekonomins urfader Adam Smith – han med den osynliga handen, ni vet, som helt automatiskt ska få var och ens girighet att sammanstråla till den bästa av världar. Smith skrev att det var slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen som satte maten på bordet och det är så världen fungerar.

Han glömde påpeka, skriver Kielos, att det var hans mamma som ställde fram maten åt honom. I skuggan av nationalekonomins självständige, klokt själviske man fanns en helt osynliggjord värld av markservice, omsorg och beroende. Det är värden som förknippats med kvinnor, men inga människor fungerar ju alltid kallt beräknande och logiskt. Dem som gör det brukar vi kalla psykopater.

I Deliriums framtidsvärld är det en form av lobotomi som gör alla medborgare sådär rationella och lätt psykopatiska. I slutet av tonåren får man sin behandling och blir därmed vuxen. Eller zombie, som motståndsrörelsen säger. Kan det vara en logisk förlängning av Smith/Kielos ”den ekonomiske mannen”? Och är inte en värld som vill utrota människans kanske mest mänskliga drag en värld som är dömd att gå under?