Jag tänker på studentsången, på hur sinnessjukt det kändes att stå och sjunga ”inga sorger än” och ”den ljusnande framtid är vår” som om studenter är någon sorts blanka sidor, skyddade, oskyldiga, helt utan erfarenheter men med allt gott att vänta. När nu framtiden mest kändes som ett okänt svart hål och det förflutna, tja, som ett något mer känt svart hål.

Emma Gloria är heller inte någon blank sida. Hon har precis tagit studenten och har ingen aning om vad hon vill göra. Mest vill hon nog faktiskt krypa ner i ett svart hål och slicka sina sår, eller åtminstone börja på nytt, lägga allt som varit bakom sig.

Emma har varit kär för första gången – är det kanske fortfarande, fastän hon verkligen, verkligen inte borde känna så – och har blivit sviken inte bara grymt utan också ytterst offentligt. Hennes förnedrande, packade sorg och ilska har blivit filmat och utlagt på nätet, på Facebook och YouTube och you-name-it. Sedan dess har hon dragit sig undan. Inte använt en dator, knappt pratat med någon.

Men i det nya utrymmet det innebär att ha gått ut gymnasiet, att ha fått egen lägenhet och ett sommarjobb som diskare på ett kafé nära Sverige-båtarna, kan Emma långsamt komma till ro. Försöka reda ut vem hon är och vad hon vill. En dag ramlar också en plasthäst från himlen och Emma blir bekant med Siri, flickan som tar sin tillflykt till träden i parken när hennes mamma är ute och super eller ligger däckad i lägenheten.

Emma Gloria med lust och fägring stor är en ödmjuk, finurlig liten roman om sorg och att få perspektiv, om att lägga saker bakom sig men också om att återta det man faktiskt vill behålla, om det så är livsutrymme på nätet eller helt enkelt självkänsla och tillit. Att den är finlandssvensk och utspelar sig i Helsingfors bidrar förstås till en stil och en miljö som är på en gång ganska välbekant och lite ovan.

Att den finska skolan i allmänhet och studentexamen i synnerhet är mer traditionell i Finland än i Sverige gör att jag ofta associerar till en charmig ”rikssvensk” ungdomsbok om studenter på 1960-talet, Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet. Ganska märkligt med tanke på att modern teknik spelar så stor roll i Emma Gloria, men det är nog också något med tonfallet, den där anspråkslösa finurligheten.

Bara det här med att det ramlar en häst från himlen.