Det förtjusar mig mycket att havet i Malin Nords debutroman är något som ska stillas och inte något som redan är det. Stilla – ett verb och ett handlande istället för den väntade adjektiva metaforen. Havet ska tämjas. Havet är oron i den ständigt rörliga situation som bokens jag befinner sig i.

Jag skriver till dig men du ser inte mina händer. Du kan inte läsa det jag skriver. Jag skriver mig ut ur mig själv. Jag ligger i vattnet, strax under ytan. Försöker stilla havet, det är vad jag gör.

När jag läser Stilla havet är det alltså främst rörelsen som drar min fokus till sig. Handlandet, som tycks vara del i ett tillstånd. Jagpersonen befinner sig på olika platser i Kalifornien, där hon möter och inleder en kaotisk relation med en kvinna vid namn Jean. Det är ofta natt, platsen är ofta en bar eller ett hotellrum. Havet slår mot stranden, städerna badar i aprikosfärgat ljus, i värme och skitighet. Huvudkaraktären har ofta en odefinierad rädsla eller ångest, dricker ofta eller när en längtan efter det tillstånd som alkoholen försätter henne i.

Att sjunka genom natten är att sjunka genom vatten. Det är samma tystnad, samma långsamhet. Fallet börjar i natten. I det försvinnandet. Bara där kan min röst och mitt ansikte rasa samman. Jag förstör mig själv igen, blir hård. Jag fortsätter tills jag får kontakt med mig själv. Alkoholen sänker långsamt ner mig genom vattnet.

Samtidigt finns en undergroende sorg och frustration som befästs både i jagets handlande och genom de brev hon skriver till den, som vi först en bit in i texten får veta är hennes bror. Sorgen blir till våld och destruktivitet, hon både skadar och blir skadad och Malin Nord gör en egentligen ganska känslokarg berättelse till något som skiftar i färger, genom ett skickligt gestaltande och lyriskt framskrivna miljöer. Den intensiva texten bryts då och då av med scener från ett ofta kyligt Sverige. Här finns dimman, älven, stiltjen och de tysta gatorna. Här finns det stilla havet som annars mest är rekvisita i en hektisk och böljande handling.

Malin Nords prosa omtalas på flera ställen som inspirerad av Marguerite Duras, men även Sara Stridsberg finns med i jämförelserna, vilket är förståeligt. Det är de stridsbergska landskapen – skogen som brinner, bilarna som dånar på motorvägarna, de sunkiga hotellen och motellen – som blir väldigt tydliga. Jag läser också in en poetisk kontrast, där svärta och våld möter det melankoliskt vackra på ett sätt som är lika fascinerande hos Nord som hos Stridsberg.

Stilla havet är en roman där det mesta förblir gåtfullt och underliggande, en roman som främst riktar in sig på ett inre skeende som jaget inte kan ta sig ur. Det inre skeendet ska förgöras genom yttre agerande, en oro ska mättas – något som jag tänker mig kräver just den sortens text som Malin Nord har skrivit. Det är i den maniska rörelsen som romanen har sin styrka, men samtidigt sin svaghet eftersom det inre tillståndet för jaget inte förändras nämnvärt trots den intrikata handlingen. Som läsare blir jag en aning frustrerad av detta.

I sin helhet lämnar den här boken mig ändå med en upprymd känsla. Eller snarare, den lämnar mig inte. Den stannar kvar hos mig med sina kontrastrika miljöer och skirligt vackra formuleringar. Stilla havet behöver fortfarande stillas och jag hoppas Malin Nord fortsätter utforska rädslans och desperationens förutsättningar.