Regina Lunds senaste diktsamling får mig att fundera över varför jag läser poesi. Över vad som kan, och kanske måste, berättas och gestaltas i poetisk form, och hur jag som läsare vill att poesi ska påverka mig.

Laserstrålar är personlig på ett sätt som gör att jag förstår dikterna som skrivna direkt utifrån Lunds eget liv och tankar. Samlingen handlar om kärlek och ensamhet, om att slåss mot andras bilder av en själv och om att hitta en plats där man kan få finnas på sina egna villkor.

Platsen

Alla vill sätta mig på plats
Det vore så spännande
att få se var den ligger
Den där platsen
Där alla tycker att jag
borde sitta

Denna personliga uppgörelse med jante och förväntningar går dock stick i stäv med andra delar av samlingen. Det centrala temat kan därmed sägas krocka brutalt med dikter som istället har som ambition att lära oss läsare om livet. Och då tänker jag inte bara på de sju dikter med titlarna Lösning #1-7, även om också dessa stundtals presenterar en form av universallösning. Utan främst tänker jag på de dikter som vänder sig till läsaren (mig) med ett riktat ni (du) och som pekar ut min ensamhet, min loja tevekonsumtion och min bristande medmänsklighet. Nej. Jag vill inte bli uppfostrad. Lika lite som författarrösten i flertalet dikter i samlingen vill bli det. Så var är reflexiviteten?

Poesin i Laserstrålar är, i brist på bättre ord, enkel. Den är utan bottnar. Det du ser (läser) är vad du får. Tolkat och klart. Det är poesi som är så mån om att budskapet ska gå fram att den försäkrar sig om detta på bekostnad av språklig konstnärlighet. En av dikterna är betitlad Uppfarenhet och i den presenteras detta Lundska substantiv. Ja. Just så. Det presenteras. Dikten förklarar vad författaren menar med uppfarenhet. Varken mer eller mindre. Det känns ängsligt, som om rädslan för att bli missförstådd tagit över. I marginalen har jag skrivit ”om man behöver förklara ett skämt, är det då ett särskilt bra skämt?”, och jag menar att det kan överföras även på poetiska uttryck. Om man ägnar en hel dikt åt att förklara sin språkanvändning, är det då särskilt bra poesi? Jag tycker inte det.

Såväl till stil som innehåll är det spretigt. På första uppslaget under rubriken 100% alkoholfria dikter utgör ett cirkeldiagram diktsamlingens innehållsförteckning. De olika tårtbitarna i diagrammet representerar dess olika teman – kyssar, tröst, lösningar, Adonis, hemlöshet, humor och koalabjörnar. Dikterna i sig varierar mellan att vara långa och fragmentariska, enbart repeterande av ett enda ord eller en fras, korta ‘visdomsord’ som markerar övergångar mellan samlingens olika delar och fyndigheter klädda i poetisk skrud. Det är så omväxlande att jag efter läsningen inte alls kan sätta fingret på Regina Lunds egen specifika röst.

Delad Glädje

Delad glädje är inte alls dubbel glädje
När man delar den med fel person

Då är den inte delad
Bara halv

Så vad har jag kommit fram till är anledningen till att jag läser poesi? Jo, jag vill bli formuleringsdrabbad. Jag vill sugas in i poetens parallella språkvärld där jag ställer upp på dess logik utan att behöva få den förklarad. Jag vill dessutom bli lite provocerad i betydelsen tvingad att tänka i obekväma eller ovana banor. Men uppfostrad vill jag inte bli. Definitivt inte.

Laserstrålar utger sig för att vara naken, blottande och provocerande. Men i slutändan är det här tyvärr bara safe.