Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne.

foto: Magnus Liam Karlsson

Du har valt att göra en bok om sexuella övergrepp mot barn, riktad mot unga läsare. Det är ett tungt ämne, hur kommer det sig att du valde just det?
Idén har växt fram under en ganska lång tid och jag kommer inte riktigt ihåg när och hur jag kom på att det var just denna bok jag ville skriva och teckna. Jag minns att jag tänkte mycket på hur hemskt det är med människor som lurar och utnyttjar barn, och att det är svårt att skydda sig, eftersom de som manipulerar är så bra på det. Jag tycker att det fortfarande finns för få böcker som berör ämnet. Många böcker om övergrepp är biografier som fokuserar på händelseförlopp och detaljer och riktar sig bara till vuxna. En skönlitterär bildberättelse kan vara mer fri att sålla bort och lyfta fram. Man kan också, som jag gjort i boken, ta hjälp av fantasivärldar och figurer och på det viset göra saker som inte syns lite mer synliga.

Din bok är från 11 år. Jag tänker att det var väldigt modigt gjort. Vad var den största utmaningen med att rikta sig till unga?
Det är en ganska svår fråga för när jag väl sitter och skapar så tänker jag inte på målgruppen, då är fokus på det som jag vill berätta och att fånga det så bra jag kan. Det är klart att någonstans i bakhuvudet finns tanken att berättelsen riktar sig till unga (och vuxna), men jag har inte haft någon medveten strategi. Den slutgiltiga målgruppen bestämdes först när manuset var klart och förlaget tog sig an det.

Jag tror inte det finns något facit för hur man bäst gör skönlitterära böcker om svåra ämnen med barn som målgrupp. I en debatt skulle nog åsikterna variera hej villt mellan ”Gör det inte alls” och ”Gör precis vad du vill”. Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor, men däremot se till att barn och unga får läsa mycket av allt möjligt roligt, knasigt, sorgligt eller läskigt. Inte hela tiden om all världens hemskheter, men inte heller låtsas som att inget sorgligt finns, för det vet de ju.

Hur ser din arbetsprocess ut? (Var gärna ingående, jag vet inget om serieskapande!)
Jag börjar med att skriva en synopsis för att få ner alla idéer som finns i huvudet på papper. Parallellt med detta skissar jag på karaktärer och miljöbilder. Jag testskissar några sekvensbilder likt en storyboard (d v s utan att tänka på sidlayout). Sedan utvecklar jag synopsis till ett manus, som till en början är ganska likt ett pjäsmanus. Det bryter jag sedan ner till ett bildmanus. Eftersom det är jag själv som även sedan ska teckna, så kan jag vara ganska vag på vissa passager i manuset där jag ser bilderna tydligt (som en film i huvudet). Sedan börjar hästjobbet när man ska teckna dessa sidor ruta för ruta. Det tar i genomsnitt en dryg dag per sida. Jag gör då först små skisser av varje sida där man ser layout, innehåll och text innan jag grovskissar varje sida stort. Layouten anpassas efter det som händer i berättelsen, om det till exempel är ett snabbt och lite kaotiskt händelseförlopp, så speglar rutorna och layouten det. Efter grovskiss, finskissar jag med blyerts. Skissen lägger jag på ett ljusbord och tuschar det som ska vara svart på ett A3 papper. Denna scannas sedan in med hög upplösning och därefter gör jag gråskalningen i Photoshop.

Sexuella övergrepp och våldtäkt är ju brott som kantas av skamkänslor hos offret. Särskilt när det gäller barn kan det vara svårt att få ut vad som verkligen hänt och hjälpa barnet att få tillbaka sin självkänsla. Har du själv funderat kring vad du tror skulle hjälpa?
Vad skulle du vilja säga till barn som varit med om det Elin har varit med om?
Att försöka hitta någon att berätta det för. Känner man inte att man kan berätta för sina föräldrar så kanske det finns morföräldrar, farföräldrar eller någon annan släkting, en kompis, lärare, eller skolsköterska. Man kan även maila eller ringa till organisationer som BRIS. Har man svårt att prata om det som hänt kan man kanske skriva eller rita, men det är nog bra att inte hålla allt inom sig.

Ditt porträtt av Elin är väldigt vackert, hon är stark och cool men efter övergreppet försvinner hon in i sin egna fantasivärld. Hur gick du till väga när du skapade fantasivärlden (som jag tycker är så fantastisk)?
I världen under havet finns, och utspelar sig saker, som inte syns utåt. Världen är delvis surrealistisk och jag ville att denna värld skulle vara både fin och ful. Vissa delar såg jag relativt tydligt framför mig redan vid manusskrivandet, medan andra delar är resultatet av mycket skissande där jag fick pröva många olika ansatser och idéer innan jag hittade något jag kände funkade.

Omslaget på boken är i ett speciellt liksom avstötande material. Fanns det en tanke bakom det?
Nej, egentligen inte. Jag hade en bok hemma med ett liknande material i omslaget och gillade känslan!

Elin under havet är till stora delar en väldigt mörk historia, som jag upplevde den när jag läste. Hur var det att jobba med den?
Det har varit ganska många känslor. Det var tuffast i början när jag skrev manus och skissade de mörkaste delarna, men jag har haft massor av positiva känslor också. Att teckna och bildberätta är det roligaste jag vet. Att få se ett projekt man tänkt på länge och är engagerad i ta form och förverkligas är otroligt givande.

Vad jobbar du på just nu?
Jag har ett uppdrag att illustrera en kapitelbok hos Rabén & Sjögren, samt ett litet annat illustrationsjobb. Utöver det söker jag jobb och frilansuppdrag samtidigt som jag skriver på ett nytt manus. Det manuset är dock i ett väldigt tidigt stadium, så jag får se vad som händer med det.