Den australiska författaren Anna Funder är i Stockholm för att lansera sin nya roman Allt som är jag när jag träffar henne för en intervju på Hotel Lydmar.

Under 1980-talet bodde Anna Funder i Västberlin där hon studerade litteraturvetenskap på universitetet. Tiden i Berlin beskriver hon som en spännande tid. Hon växte upp med hotet från Kalla kriget, hotet om Armageddon. ”Att leva i Berlin var att leva mitt i det hotet.”

I Berlin träffade jag människor som hade tvingats lämna Östtyskland. Vi satt tillsammans på ett kafé i Kreuzberg där en stor mur tog vid i slutet av gatan. En mur som de inte kunde ta sig över och som höll dem från sina barn, familjer och vänner. Att vara i Västberlin på den tiden, i slutet av 80-talet, var att se effekten av det kalla kriget på ett väldigt personligt plan. När muren föll var det möjligt att se och undersöka resterna av diktaturen och prata med människor som hade lidit under den. Det var vad jag gjorde.

Anna Funder reste tillbaka till Berlin flera gånger under 1990-talet, efter murens fall. Utifrån de erfarenheter hon fick när hon bodde där under 1980-talet och intervjuer hon har gjort med människor efter murens fall, skrev hon boken Stasiland, som blev hennes bejublade debut. Boken handlar om de människor som protesterade mot den kommunistiska regimen i Östtyskland.

Syftet med Stasiland var, som hon säger, likt syftet med all litteratur, att undersöka vad det är att vara människa.

Jag var intresserad av de vanliga människorna och det mod som krävs för att vägra informera, vägra förråda, vägra att få moralen förvrängd och det pris som de människorna betalade för sin vägran och sina protester. Det kräver ett extremt mod men det var å andra sidan väldigt vanligt. Många människor fängslades för sina tankar och för sin vägran till samarbete.

Foto: Karl Schwerdtfeger

Anna Funder är inte bara författare. Samtidigt som hon studerade litteratur såg hon till att ha en utbildning att falla tillbaka på och har därför en examen i juridik. I mitten av 1990-talet fick hon ett intressant jobberbjudande för den australiska regeringen. Där förhandlade hon fram fördrag och gav råd om konstitutionella lagar. Hon berättar att det är viktigt att förstå hur demokratier bildas, och hur de upprätthålls. Hon säger att det är små steg i lagar och politik som krävs för att omvandla en demokrati till en diktatur. Det intresset som hon odlade i juridiken har hon behållit i litteraturen.

Som barn gick Anna Funder i skolan i Frankrike och studerade franska. Där kom hon också i kontakt med det tyska språket, ett språk som hon älskar. När hon var äldre fick hon möjlighet att studera tyska och valde det framför franskan.

Annas studier i tyska ledde henne till berättelsen om Dora, som hon har skrivit om i Allt som är jag. När hon var 17 eller 18 träffade hon Ruth Blatt. De två kom att bli goda vänner fram tills Ruths död år 2001. Ruth hade undervisat Annas tysklärare i tyska. Innan Ruth kom till Australien hade hon varit medlem i SAP, det socialistiska arbetarpartiet och tvingades lämna Tyskland när Hitler tog makten och levde sedan i exil i London. I London höll Ruth hemliga och olagliga politiska möten i sin lägenhet. I mars 1935 försökte hon smuggla flygblad i protest mot Hitler och nazistpartiet. Ruths liv utgör ramen för romanen. Berättelsen om Dora växte fram när Anna upptäckte att Ruth hade kontakt med Dora under sin tid i Tyskland och London.

Apropå det undrar jag var gränsen mellan fiktion och verklighet går i romanen, för trots att den bygger på verkliga händelser kallas Allt som är jag ändå för en roman. Anna svarar att skönlitteraturens uppgift är att möjliggöra för en person att föreställa sig hur det är att vara någon annan. Därför har hon också gjort Allt som är jag till en roman där alla scener och konversationer är påhittade. Samtidigt har romanen en speciell relation till historiska fakta. Romanens mål är däremot inte att berätta en sann historia utan att vara en kraftfull roman.

Jag vill inte avslöja vad som händer i romanen men kan säga så mycket som att Anna Funder tycker att det som hände Dora, som står i centrum i Allt som är jag inte var rättvist och rätt. Hon ville inte att Dora skulle glömmas bort och valde därför att berätta om hennes liv på sitt sätt. Arbetet med romanen liknar hon vid arbetet för en detektiv eller en advokat. ”Jag kartlade vad som hände Dora och människorna i hennes närhet och skrev en alternativ berättelse bestående av historiska fakta.”

Med tanke på det varma mottagandet som hennes debut fick, ställer jag frågan om hon tänkte på kritiken när hon skrev Allt som är jag. Men hon berättar att hon inte tänker på kritiken när hon skriver, det hjälper inte arbetet. Hon skriver inte heller för kritikernas skull. Ur en viss synpunkt, säger hon, skriver hon inte heller för läsarna.

Jag skriver för att skapa något med hjälp av språket som är vackert, kraftfullt och viktigt. För att åstadkomma det måste man vara modig och det är inget man kan vara om man hela tiden har tankarna på vad någon annan tror och tänker om en.

Samtidigt är hon givetvis tacksam över hur väl Stasiland togs emot men mottagandet av Allt som är jag är inget hon har tänkt på under arbetet med romanen.

Hennes man säger att hon drabbades av vad som kallas ”the second album syndrome”, dvs. problem med att producera något nytt efter en hit. Hon säger själv att det säkert ligger något i det. (Stasiland publicerades i Australien 2002 och Allt som är jag kom på engelska först förra året).

Den främsta orsaken till att det tog så lång tid innan den andra boken kom, säger hon beror på att många ville prata med henne när Stasiland hade fått pris. (Boken belönades med det prestigefulla priset the BBC Four Samuel Johnson Prize för bästa fackbok år 2004). Hon turnerade ett helt år efter det, gav intervjuer, höll föredrag och skrev artiklar. Dessutom fick hon sitt första barn när Stasiland kom ut och var gravid i sjätte månaden när hon vann priset. Under tiden hon skrev Allt som är jag fick hon sitt tredje barn. Så som hon säger har hon haft fullt upp.

Allt som är jag är också en komplex roman som tog 5 år att skriva. Romanen har djupa rötter kopplade till verkliga människor och historien. Det spelar förmodligen inte så stor roll för läsaren men jag vill vara säker på att jag hade allt rätt för min egen skull så att jag kunde vara fri att fantisera kring det jag kände var rätt.

Det är inga fantasier i Stasiland men den är minst lika full av känslor som Allt som är jag. Eftersom det är en fackbok så går det inte att ta sig in i någon annans huvud och redovisa vad en annan människa känner. Hon var beroende av att de människor hon intervjuade i arbetet med boken talade om hur de hade känt och tänkt i olika situationer, annars hade hon inte kunnat skriva boken. För att även få en bild av det samtida Berlin, sju år efter murens fall, där människor – både offer för diktaturen och före detta Stasi-agenter – gick sida vid sida bredvid varandra på gatorna och i mataffären, placerade hon sig själv i boken.

Människor som känner mig, mina vänner som har läst boken säger att det inte är något av mig i den. Så om bilden man får av mig i boken stämmer överrens med den i verkligheten beror på hur väl man känner mig.

Det är oundvikligt att inte prata om de samtida politiska strömningarna med tanke på temat i både Stasiland och Allt som är jag, vilket blir det vi avslutar intervjun med. Här blir det jag som uppdaterar Anna på det politiska läget i Sverige sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i valet 2010. Själv är hon både förskräckt och lite förvånad över att Marine Le Pen och hennes högerextrema parti Front National vann över 18 procent av rösterna i första omgången av det nu avslutade franska valet.

Anna berättar att när hon var i Tyskland nyligen såg hon affischer mot nazister vilket tyder på att det finns nazister verksamma där. Hon förstår sig inte riktigt på den här utvecklingen eftersom både Sverige och Tyskland utåt sett är rika länder med fungerande välfärdssystem, med offentlig utbildning och vård. Däremot förstår hon att människor kan känna sig utsatta på grund av relativ fattigdom.  Många i exempelvis Östtyskland har inte fått ut vad de förväntade sig av livet, säger hon.

Hon har ingen riktigt överblick över de högerextrema rörelserna i Europa nu men har studerat utvecklingen av högerextremism i Weimarrepubliken under 1920-talet. Även om det såklart är stora skillnader mellan då och nu ser hon också slående likheter med människor som känner att de har fått en dålig deal och behöver som hon säger en ”Sündenbock”, någon att skylla sina problem på.

Ett sätt att slippa upprepa historien är att lära sig om den. Anna Funders böcker är ett (njutningsfullt) sätt att göra det.