Hade egentligen tänkt få med den här boken bland våra julklappstips – det får väl bli enligt devisen ”julen varar än till påska” – men den var perfekt läsning mitt i konsumtionshysterin. En liten alternativ jul i sin egen rätt, liksom. Lite otidsenligt och förbaskat välbehövligt.

När Stefan Sundström återigen samlar funderingar till en bok är det med en klar politisk grundton. Om det nu kan vara något annat. För det här är politik långt ifrån spinndoktorer och sammanträdesrum. Det här handlar om att hanka sig fram i vardagen och att reagera på världen omkring sig. Kanske till och med försöka göra den lite bättre.

Då får man dra i de trådar man får fatt i, och det är någon väldigt avväpnande över hur Sundström skildrar detta. Han skriver om frustration och maktlöshet, men också om att faktiskt vara privilegierad. Det blir ofta roligt och deprimerande i en trivsam blandning, som här på demo på Sergels torg med Folkkampanjen mot kärnkraft:

Tv och radio var där och eftersom jag var enda kändisen fick jag prata i bägge två.
Försökte säga nåt vettigt, sa det där jag hade twittrat om, om det japanska kärnkraftsföretaget Tepcos donationer till det regerande högerpartiet, som gjort att man fick tillstånd att bygga sina tre kärnkraftanläggningar med totalt 17 reaktorer rakt över de mest dödsbringande sprickorna i underjorden.
Om hur Japans regering tigit om varningar. Och den givna följdfrågan: Hur är det i Sverige, är det inte läge för Moderaterna att visa var dom fått sina donationer ifrån, så att dom inte kan misstänkas för samma sak?
Det kom inte med.

Det vore så lätt att bara stapla citat och anekdoter. Som när Sundström ligger på sjukhus, nyopererad och ynklig, och hör Lars Winnerbäck spela utsålda konserter borta på Långholmen, sköterskan är lyrisk och han bara måste påpeka:

- Han spelade förband åt mej förr i tiden, rosslade jag. Kunde inte låta bli, det kändes otroligt ocoolt att säja så, men fan man är inte mer än människa.
Jag tror inte att hon trodde mig, men hon log och var så snäll och det är väl det som är det viktiga, att folk fortfarande är sjyssta mot en fast man inte har sålt ut Långholmen tre gånger om, att det finns folk som ler mot en fast man är helt sänkt och bara har en landstingsskjorta på sig.

Stefans lilla röda är en liten bok full av kloka, roliga, viktiga funderingar. Det handlar om engagemang, rättvisa, nedskärningar, miljöproblem, människovärde, förorter och klass. Om att odla sin trädgård och om att musikbranschen blivit trevliga nu när den slutat vara särskilt lönsam. Det handlar om att orka bry sig och fundera vidare och resultatet är ett stycke riktigt gott sällskap, som en god vän som alltid stödjer och peppar och får en vrida och vända på saker och orka bli förbannad på sådant man borde bli förbannad på ett varv till.

Ska jag göra några invändningar så är det väl främst de gamla vanliga, om korrekturläsning och sådant där. Sundström har en egen stil, lite pratig och inte precis grammatiskt korrekt, men charmerande, smart och som det väl ska vara. Ändå kunde förlaget varit till större hjälp. Ibland känns gränsen mellan vad som är stil och rent slarv alltför flytande, och i reportageavsnitten om Farsta i slutet av boken blir det till exempel onödigt otydligt vad som är repliker och vem som säger vad. Det är ju sådant man har formgivning och förlag till, men här känns det inte riktigt som att boken fått den redaktionella omsorg den förtjänar. Det är synd.

Men skit samma om det är lite sent med ett julklappstips. Gott sällskap och goda böcker är det alltid säsong för, och Stefans lilla röda är ett boktips som räcker både till påska och en bra bit därefter. Förresten är den liten och behändig och går säkert att peta ner i ett påskägg också, om man skulle känna för det.