Tid – Tisdagen den 28/2 kl. 19.00-20.30
Plats – Hörsalen på plan 3 i Kulturhuset i Stockholm
Medverkande – Peter Englund i samtal med Andreas Ekström, kritiker i Sydsvenskan (bland annat)
Antal i publiken – Många, så gott som fullt
Medelålder – Hög, riktigt hög

Jag undrar varför inte fler unga är intresserade. Peter Englund är inte bara ständig sekreterare i Svenska Akademien. Han är också en av våra främsta historiker, och jag skulle vilja säga den som skriver de i särklass vackraste, mest inlevelserika och smärtsamma historiska skildringarna. Mitt intresse för Peter Englunds författarskap väcktes för åtta år sen när jag gick första året på gymnasiet och hade världens bästa historielärare. Han heter Martin och hans favorithistoriker heter Peter Englund. Projektledaren för samtalsserien På djupet, Maria Såthe tackar också sin historielärare Hampus för att han en dag lät henne läsa Nollpunkt av Peter Englund som väckte en saknad läsglädje hos henne.

Peter berättar inledningsvis att han har varit i Kroatien, Bosnien, Afghanistan och senast Irak och skrivit om krigen där. ”Som historiker kommer man alltid för sent till platsen” säger han. Han fann det frustrerande att vara i nuets flöde men såg det också som en värdefull erfarenhet.

Samtalet kretsar kring den bok som kom ut för fyra år sen, Stridens skönhet och sorg. En bok som låg bredvid mig på nattduksbordet i ett års tid, ständigt aktuell och som jag önskar att vi hade recenserat vid det här laget. Det är en bok som utspelar sig i glappet mellan historieskrivningen och de faktiska upplevelserna förklarar de som läst och jag kan inte annat än hålla med. I den väver Peter Englund samman 19 personers upplevelser av första världskriget och livet kring det. Det är inte bara soldaters upplevelser. ”Det bästa av materialet är från människorna som inte är med i de mest dramatiska händelserna.” Peter berättar också att han har material samlat från fler personer än som ryms i boken men att han anpassar boken efter det att den ges ut. Hittills är boken översatt till 16 språk. Som exempel nämner han utgivningen i Korea där han skrev till ett avsnitt där en tysk kapare åkte förbi Koreas kust. Det är kanske den mest långsökta kopplingen och han skrattade lika mycket åt den själv som vi i publiken.

Peter Englund är professor i historia men har inte arbetat i den akademiska världen på många år. Han ville bort från de ”disciplineringsprocesser” som han ansåg rådde där. I den akademiska världen gäller det att ”anpassa sig eller dö” säger han med viss överdrift. Motsatsen råder i Svenska akademien där man inte kan göra sig omöjlig vilket han säger: ”paradoxalt nog fungerar som en frihet.”

Stridens skönhet och sorg skulle inte ha skrivits utan hans erfarenheter av journalistiskt skrivande. ”Respektera kraften i det korta” säger han. (Jag praktiserar motsatsen här.) ”Den akademiska förbannelsen är att skriva för mycket.” Han lånar grepp från skönlitteraturen men kommer aldrig att skriva någon roman, även om han har provat att skriva filmmanus. Det som lockar är att förstå verkligheten. Han är inte intresserad av navelskådning säger han och låtsas pilla i sin navel. Han tycker inte heller om det okomplicerade berättandet. ”En berättelse är en våldsakt på verkligheten.” Nu hinner han inte skriva något. Arbetet för Svenska Akademien tar all tid, han känner sig som en eunuck. Han skulle vilja skriva ”true crime” någon gång. Däremot vill han inte planera för mycket i förväg.

Peter Englund skriver givetvis bara det han själv vill läsa, hur klyschigt den än låter. Han läser dock inte så gärna det han har skrivit utanför det nödvändiga arbetet och måste låta texterna vila i fyra till fem år. En bok som debuten Poltava skulle han aldrig skriva igen. Han har utvecklats men inser att han måste vara förlåtande mot sina yngre jag och är nog stolt över alla böcker, hela elva stycken har de hunnit bli.

Den här texten har hunnit bli alldeles för lång, förlåt men för att ha jobbat på FRA och tillbringa mycket av sin tid med döda personer, pratar han rätt mycket den där Peter Englund.