Bilderna i Åsa Arneheds grafiska roman är vackra, skira och romantiska. Fjärilar, blommor och klänningar skildras i pastellfärger och med vackra mönster. Dessa detaljer står i kontrast till den övriga berättelsen, som är blyertstecknad, tunn, grå, svag. Ninnibuu berättas helt i bild, de enda bokstäver som finns i boken är delar av ord, ryckta ur sitt sammanhang.

Vi möter en kvinna, hon tvättar sina kläder, hänger dem på tork, en socka faller ner medvetet eller omedvetet, och där är en man med en hund. Kvinnan och mannen inleder en relation, de delar måltider, har sex, träffar andra människor. Det skulle kunna vara en fin berättelse. Om det inte hade varit för skuggorna och mörkret.

Om natten tar kvinnan fram ett gevär, genom fönstret skjuter hon fåglar. Hon samlar dem, bär dem med sig i handväskan, lägger dem på hög i garderoben. Mannen är i närheten, ser, men verkar inte förstå eller se det mörker och de skuggor som driver kvinnan till att ta fram geväret och döda.

Åsa Arnehed tecknar i Ninnibuu en ensam och nedstämd historia utan att låta den bli dramatisk. Det finns en stillhet och ett faktum i berättelsen som jag gillar, hon låter berättelsen gå utan att ge den något driv. Den lilla detaljen av samhörighet när
mannen mot slutet har tatuerat in en likadan
not på armen som kvinnan har är rörande i
sin diskretion.

© Åsa Arnehed

© Åsa Arnehed

© Åsa Arnehed

Den enda invändning jag kan ha mot Ninnibuu är omslaget. Att en illustratör väljer ett enfärgat omslag till sin bok känns som att låta det viktigaste stället att synas på gå till spillo. Omslaget ska spegla bokens innehåll och känsla och det gör tyvärr inte den himmelsblå färgen.

När kvinnan mot slutet hittar en like värmer det mig, trots att människor med gevär är något som vanligtvis gör mig rädd. Och där boken började med en svart fläck på en tröja slutar den också med en svart fläck som kanske kan vara en början någon annanstans.

© Åsa Arnehed