En svensk man i övre medelåldern kör längs highway 61 för att finna det riktiga Södern, att längs Mississippideltats småstäder hitta den äkta bluesen. Det låter som en kliché. Det är en kliché. Men genom att författaren själv är fullt medveten om denna kliché så blir Söderns Sötma ändå en läsvärd reseskildring.

Highway 61, the blues highway, känd inte minst från Bob Dylans album Highway 61 Revisited är en av de legendariska amerikanska vägarna och den sträcker sig längs Mississippifloden från New Orleans via St. Louis upp till Wyoming. Därmed följer den delvis de enorma folkförflyttningarna, the Great Migration, då miljoner afroamerikaner lämnade förtrycket och fattigdomen bland bomullsfälten, och sökte sig till industriarbeten i storstäderna i norr. Denna enorma folkvandring ligger som grund för denna bok, för med folkförflyttningarna följer även bluesen.

Nu skall jag emellertid inte avskräcka läsare som i likhet med mig själv har ett ganska ljummet intresse för blues, för resan Mikael Timm tar med oss på innehåller mycket mer. Inte minst genom att fokuset ligger på de två gränsande staterna Mississippi och Louisiana, där den senare har en helt annan musikalisk kultur, den gladare cajunmusiken och jazzen. Det finns även en litterär grund som parallellt med musiken genomsyrar boken, där Mark Twain och William Faulkner utgör huvudpersoner. Som en tredje pelare finns även historien, från det i Södern ständigt aktuella inbördeskriget (som ju trots allt slutade 1865) till 60-talets medborgarrättsrörelse.

Det är alltså en ganska bred mix av ämnen som behandlas under resans gång, där sidospåren oftast kulminerar med ett besök på en fysisk plats. Det kan vara en stad, en vägkorsning, ett skjul eller en plats där det en gång i tiden fanns ett skjul. Men det är just beskrivningen av dessa platser som är bokens stora behållning, för när myten och verkligheten korrelerar på några exakta gps-koordinater uppstår oftast ett antiklimax. Platserna i bluesens legender var nämligen skitiga, fattiga hålor i Mississippi och just de platserna är idag också skitiga, fattiga hålor. Men nu också avbefolkade och med ett relativt stort ointresse till sin legendstatus bland de som ändå bor kvar där.

Det Mikael Timm och jag har gemensamt är en romantisering av Södern och även om jag aldrig varit där, är och förblir en roadtrip i USA min drömresa. Och av alla de icke genomförda rutter som planerats så korsas alltid dessa sydliga delstater. Att köra av från de stora vägarna och hamna i någon småstad låter ju i teorin så fantastiskt. I praktiken verkar det mesta vara stängt. Jag tänker på när jag i somras, en tidig eftermiddag åkte igenom Arbrå på jakt efter en järnaffär. Det jag såg där stämmer på många sätt mycket bra överens med beskrivningar av ställen som Friars Point eller Itta Bena. I utkanten finns villor, välmående och ompysslade, men när man kommer till centrum och villorna byts ut mot tvåplanshus är det undervåningar där skyltarna skvallrar om att det tidigare var affärer, cafeér eller restauranger men som nu står tomma (Arbrå har en lång huvudgata som går parallellt med både järnvägen och Ljusnan vilket ger ett visst amerikanskt småstadsintryck). Det finns ett vemod över det hela som gör att man kör vidare och inte kliver ur bilen, för det finns liksom ingen orsak att göra det. Går man ur finns det ju ändå ingenting att gå till. Timm har dock sina legender att följa, men för mig har aldrig Snoddas haft legendstatus även om man säkert skulle kunna identifiera det hus han växte upp i. Men även då hade det ju bara varit ett hus bland liknande hus.

Som litterärt verk är Söderns Sötma trivsam om än lite vemodig, som ett bättre resereportage som satts ihop till en hel semester. Genom att de besökta platserna i nuet är ganska ointressanta återknyter Timm hela tiden till berättelser från dåtid, så de 350 sidorna innehåller mycket fakta. Att han för ofta förklarar en sak ingående och sedan, någon sida längre fram förklarar om samma sak fast lite mindre ingående skapar däremot en irritation som lite för ofta förstörde rytmen i läsandet. Som betraktare är Timm emellertid respektfull och man behöver inte tvivla på hans genuina intresse för såväl musiken som för själva området, därmed inte sagt att han lyfter fram området för hur det verkligen ser ut. Eller kanske snarare hur det ser ut för en tillfällig besökare från Sverige.

Har Söderns Sötma då fått mig att stryka hålorna i Mississippi i min planering för min hypotetiska USA-roadtrip? Nej, det har den väl inte, men sträckan Memphis till New Orleans kan nog ändå kortas av i tid. I alla fall något.