Omslaget till Regnet och gräset är ett svartvitt foto med den där distinkta touchen av skivomslag från sjuttiotalet, som vi som inte levde då tycker så mycket om att retrofiera. Över den långhåriga hippietjejens ögon sitter två skimrande snäckskal. Som hindrar henne från att se? Eller som inte låter henne se något annat.

Jag läser den i ett enda svep i sängen. Jag läser om den på bussen. Jag låter den vara en pågående läsning, diktsamlingar kan gärna få vara så. Fläta sig in och ut ur ens dagar, svepande vågor av ord som tar lite mer tid på sig att låta sig begripas, omfångas, smältas.

Stigbergsliden
Stenaterminalen
efter regnet

Trafiken glittrande sin båge
över farvattnet

Jag dricker från fatet
husvagnar
som flygfisk

Barnen sover
En sjöman är död
inte drunknad
men utskuren
ur sängen
Ingen gråter
som fåglarna
i molnen ingen gråter
längre som havet
är fullt av ögon

Tills min mun domnar
tills skummet klyvs
längs ytan

täckte mig med kyssar
som man täcker över båtar
om vintern

Som fåglarna dör
och sälarna är drunknande sjömän
Kolvar av fett och päls
vingar av simhud
inga händer

Jag älskar Jaskoviaks flyt. Hennes associationer och de nya fantastiska bilderna de frammanar. För så ska poesi vara. Ett mer precist sätt att förklara världen.

Regnet och gräset utspelar sig på en camping. Det är svensk sommar, bröllop i släkten, men något har hänt. Döden är närvarande. Och det känns i gräset, i den förlamande sorgen, i jagets oförmåga att fungera normalt. Så vackert hur Jaskoviak låter allt rinna, så som sorg och saknad just kastar sig kaskadliknande över en. Mensblodet som flyter i strida strömmar ; ”Jag går genom mitt kök / med rännilar / nedför låren / dessa blanka / undervattenslemmar”; tårarna som påminner om havet, om regnet, alltid närvarande, barnen som flyter in och ut ur sömn.

Liksom Therese Bohman i Den drunknande hittade en fin blandning av mina favoritstämningar: havet och dess alger, döden, blixtrande passion kontra stor svår sorg, utforskar Jaskoviak på liknande sätt de starka band som binder samman människor genom att använda sig av sommarens fauna, havsmetaforer, barndomen, det av sorg förvirrade jaget, kroppen och den vanskliga svenska sommaren.

Rhododendron love
Du måste dela med dig
Klappa med en hand

Trots att diktboken är så tunn upptäcker jag fyra olika stilar. En variation i upplägg som också den liknar den eviga process det är att hantera ett dödsfall. Den uppräknande tonen i inledningen kan störa mitt lästempo, och de korta haikuliknande betraktelserna mot slutet kan irritera mig genom att så lätt glida ur mina händer, inte vilja stanna kvar. Men å andra sidan: det finns en brutalitet i uppräkningen som ger spänning, suger mig in. Det finns en fragmentarisk känsla i de korta styckena på slutet, och dessa välavvägda ack så vackra rader här och var, som påminner om rastlösheten i att aldrig komma över. Att förlora någon är att alltid leva med sorgen.

Jag är glad över att ha Regnet och gräset i min bokhylla. Det känns som en diktbok jag gärna återvänder till. Kanske borde jag vetat det redan vid de första citerade raderna av Karin Boye: ”att inte mina lyckliga händer / slår ut i tunga rosor”.