Joakim Pirinen liknar sin kreativitet vid ett skyggt ”kritter” som bara låter sig mjölkas om man ”beter sig på rätt sätt”. Den fångstmetod han nu prövar är att frångå tidigare proffsredskap som dyrt papper och stålstift som måste tuschdoppas och torkas av och bara kan användas efter omsorgsfullt skissande. I Jävla svin har verktygen varit filtpenna och ritblock för tjugo spänn med så tunt papper att svärtan blöder igenom till nästa sida. Bilden måste tecknas fort i ett svep och utan tvekan, blir den dålig försöker han rädda den genom improvisation eller täcka ett misslyckat område med svart.

Resultatet är fyrahundra sidor med teckningar som är dumma, gräsliga, naiva, fåniga, barnsliga, snuskiga, onödiga, plumpa, poänglösa, tråkiga, nonsensartade, klottriga, jättefula och byggda på trubbiga ordvitsar och sökta rim ungefär som Lou Reed i Tweed. Men lika ofta teckningar som väcker häpnad. Motiven verkar ha en garantistämpel om att förekomma för första gången i världshistorien och skulle aldrig ha kunnat hittas på av någon annan: kriget mellan första och andra världskriget (andra världskriget vinner), ett kraftverk som drivs av knark eller cancer, rumsrummet (det rum som är i alla rum), den svenske rekordhållaren i brott mot griftefrid, ett paket ”MjölKKK” (med glada figurer i vita spetsiga huvor) och Socker-Connys alias Peppar-Benny.

Pirinens spontana metod liknar automatisk skrift, tillvägagångssättet hos 20-talets franska surrealister. Bortom intellekt och språkliga konventioner skulle den fritt flödande medvetandeströmmen nå värdefulla sanningar om människan. Men där Breton och kompani ville triumfera som troféjägare i undermedvetna guldgruvor framstår Pirinens slaveri under fantasin som ett självändamål. Hållningen verkar vara att han sysslar med ett lotteri där man får hålla till godo med vad som ges. Varje teckning, lyckad som misslyckad, är del av en större ström och att rensa bort vore förljuget.

Allra sista teckningen i Jävla svin föreställer en konstnär som blir tillsagd ”Att ingen har gjort det förut är inte detsamma som att det är bra”. Till det påståendet kunde läggas att less is more, kvalitet framför kvantitet och andra etablerade deviser. Bara en konstnär med sällsynt högt anseende får ge ut en vänsterhandsteckning av en glad delfin till rubriken ”delfinitivt inte”. Jag är sedan länge ett kapitulerat fan som innerst inne bugar för varje pennstreck, men kan se att om någon ville ropa att seriekejsaren inte har några kläder så är detta albumet det skulle viftas med. Men med ett kritter så sprängfyllt av mjölk behöver Pirinen knappast bry sig om sånt.