I want to thank you for helping Jordan to acquire for NBS a television series about the United Nations, ’cause that’s got smash hit written all over it. I’m thinking of premiering it against the Super Bowl. America’s been waiting for a show about negotiating lasting peace in the Sudan. I hope we’ll hold off on the debate over humanitarian aid to Darfur until Fall Sweeps! Ah, doesn’t matter! Any episode will be a winner as long as it’s about the UN! ‘Cause Americans are just crazy about the UN! We just can’t get enough of their freewheeling, sexy, buccaneer style. I foresee a couple of problems, like the fact that no one at the UN speaks the same language, but that’s okay, because if there’s one thing every teenager loves, it’s subtitles! You see it as part of your job to screw with my company, don’t you?

Detta argsinta utfall från en tevechef kommer från Aaron Sorkins fantastiska (men tyvärr kortlivade) teveserie Studio 60 on the Sunset Strip. Och av någon anledning ligger det och pockar i mitt bakhuvud under läsningen av Niklas Ekdals Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon.

Kanske för att den där amerikanska attityden till FN är så främmande för någon som gick i småskolan i Sverige på 1980-talet, ritade fredsduvor, sjöng ”We are the world” i barnkörer på FN-dagen och fick lära sig att FN var det bästa som hänt världen – det fungerar bara inte så bra just nu.

Men också för att det ju borde finnas fantastiska teveserier om FN (och allra helst skrivna av ovannämnde Sorkin). Det borde komma fantastiska böcker om FN hela tiden. Det är en organisation som inbegriper nästan alla världens stater och som har ambitionen att lösa, ja, världsproblemen, helt enkelt. Det borde ju inte gå att tänka sig något mer spännande eller viktigt. Och ändå ser det ju inte riktigt ut så.

Mr Chance är tyvärr inte heller någon fantastisk bok om FN. Den hade kunnat vara det. Den diskuterar just varför FN inte fungerar som det var tänkt, den diskuterar organisation och ledarskap på ett sätt som får dessa ämnen att verka enormt intressanta, och den kommer åtminstone in på varför somliga mäktiga stater tycks göra vad de kan just för att FN inte ska fungera som det var tänkt.

Bakgrunden är den slutrapport som svenska Inga-Britt Ahlenius skrev när hon förra året lämnade sitt uppdrag som chef för FN:s internrevision, OIOS. Rapporten, som oöversatt finns med som en slags 50-sidig bilaga i boken, sågar fullständigt generalsekreteraren Ban Ki-moons ledarskap. Han använder sitt mandat främst för att resa runt och lobba för att bli omvald, han har organiserat bort elementära delar av kompetensen i FN-toppen och omger sig med ja-sägare, han tål inte kritik, han för en nedlåtande, beordrande envägskommunikation med sin undergeneralsekreterare och han försöker ta kontrollen över OIOS, det självständiga granskningsorgan som han istället borde använda sig av för att förbättra organisationen.

Det är en svidande kritik som är deprimerande att läsa inte minst med tanke på att Ban Ki-moon sedan Mr Chance kom ut har valts om för ytterligare en mandatperiod. Titelns Mr Chance syftar för övrigt på trädgårdsmästaren i filmen Välkommen, Mr Chance (spelad av Peter Sellers) som med sina vaga uttalanden och av en ren slump får en viktig maktposition. Det lär vara ett smeknamn Ban Ki-moon getts i FN-korridorerna, liksom för övrigt Ahlenius sägs gå under namnet ”Ms Fearless”. Något av problemet med boken är dock att av alla dessa tjänstemän, diplomater och politiker som sägs instämma i kritiken nästan ingen vill framträda med namn. Det i sig säger förmodligen en hel del om FN:s problem, men det gör också att boken får en otvetydig smak av rent skvaller.

Över huvud taget är det ofta svårt att veta varifrån uppgifter kommer. När till exempel Carl Bildt vid ett tillfälle uttalar sig så gör han det på engelska, vilket får mig att undra vem han gjort uttalandet till. Vore det till Ekdal direkt hade han väl rimligtvis pratat svenska? Dessutom är det hopplöst att snabbt hitta något i boken. Strukturen är oklar, rubrikerna intetsägande och person- eller sakregister saknas.

Jag blir dessutom genomgående irriterad på Ekdals ton. Att Ahlenius framställning – vilken i huvudtexten skildras bland annat genom utdrag ur hennes dagböcker – hade tjänat på att stramats upp något kan jag leva med. Att även Ekdal med förkärlek recenserar saker som den koreanska organisationskulturen genom århundradena på några rader, fnyser lite åt Maldivernas melodramatiska framställning av klimathotet och liknande, stör mera. Jag tror säkert, till exempel, att det stämmer att Ahlenius styrde upp det svenska Riksrevisionsverket på ett förtjänstfullt sätt, men att döma ut dess verksamhet dessförinnan som likvärdig med den i diverse diktaturer verkar väl magstarkt. Sådana drastiska liknelser passar bättre över ett glas rött än i en fackbok.

Så även om Mr Chance tar upp många väldigt viktiga och intressanta frågor – och inte minst sätter igång tankarna kring ledarskap, revision, organisationsformer och ansvarsutkrävande – så får vi fortsätta vänta på den där fantastiska boken om FN, världens mest spännande organisation. Eller kanske en teveserie?