Jag kan erkänna att jag var en smula nervös när jag först öppnade Joseph E Stiglitz Fritt fall. De fria marknaderna och världsekonomins kris. Stiglitz är professor i nationalekonomi, före detta chefsekonom och vicepresident i Världsbanken och det som lite slarvigt brukar kallas nobelpristagare i ekonomi.

Själv är jag, nå, inte det. I själva verket är den enda ekonomipristagare jag kunde namnge för några dagar sedan Jed Bartlet, och han finns ju tyvärr inte på riktigt.

Dessutom säger titeln professor vanligtvis betydligt mer om hur namnkunnig en person är än om ifall han eller hon är en god pedagog. Här blir jag däremot imponerad av vilken god lärare Stiglitz är. Han förklarar och diskuterar och gör begripligt hur den ekonomiska krisen uppstått och spridits, vad det kan bero på, hur resonemangen gått och vilka eventuella lösningar som kan finnas.

Vad Stiglitz förordar är i korthet större reglering av finansmarknaden och räddningsinsatser som i större utsträckning kompenserar småsparare och offentlig sektor för de förluster ett abnormt avreglerat ekonomiskt system, otillräcklig kontroll och ohejdad girighet från finanssektorn skapat. Han är djupt kritisk till att ovillkorat plöja in skattepengar i de storbolag som misskött sig värst, medan de som tjänat grova pengar på att ge orimliga lån och sälja riskerna vidare fortsätter att plocka ut miljarder i bonusar. Istället för att ge konstgjord andning till ett ohållbart system måste vi förändra systemet.

”Det enda förvånande med den ekonomiska krisen 2008 var att den kom som en överraskning för så många” inleder Stiglitz sitt första kapitel i Fritt fall. Själv har han visserligen länge kritiserat systemet, men man kan också fråga sig – som Klas gjorde på dagensbok.com redan 2003 – hur han egentligen använt sin egen maktposition i ekonomin. I en recension av Fritt fall i Sydsvenskan pekar Johan Norberg på att Stiglitz producerat åtminstone en rapport där han själv underskattat riskerna i numera krisdrabbade bolag. Sådant vore förstås rimligare att redovisa i en bok som den här än att bara låtsas som det regnar och säga ”Vad var det jag sa?” åt alla andra.

Det gör emellertid inte hans resonemang mindre intressanta. För mig är det här en ny sorts nationalekonomi – en som faktiskt verkar rimlig. Som inte bara kommer dragande med samma verklighetsfrånvända teorier om ”den osynliga handen”, ”den självreglerande marknaden” och ”den nyttomaximerande människan” som alltid har all nödvändig information och alltid fattar rationella beslut. En nationalekonomi som är resonerande snarare än dogmatiskt och som inte bara predikar djungels lag utan som pekar på att det långtsiktigt lönsamma ofta också är det mer humant och ekologiskt lönsamma. Som kan slå fast saker som att ”Man får inte sko sig på de fattigaste och mest sårbara.”

Sådana uttalanden skulle kunna drivas till det revolutionära, och det bör väl understrykas att Stiglitz knappast gör. Han förespråkar fortfarande kapitalism, men en bättre reglerad och kontrollerad kapitalism. En kapitalism med ett mänskligare ansikte, skulle man kunna säga. En nationalekonomi med förnuft och moral. Redan det känns ju lätt revolutionärt.