För ett tag sedan recenserade jag Katarina Johanssons bok Badskumt. Gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg. Några dagar senare ramlade det in ett brev till redaktionen från branschorganisationen Kemisk-tekniska leverantörsföreningen, en organisation för företag som importerar, tillverkar och marknadsför kemisk-tekniska produkter av olika slag.

Nu är man ju ganska van att få kritik – konstruktiv eller något mindre konstruktiv – när man skriver på nätet. För det mesta är ju det en del av charmen.

Det här var ändå en annan typ av återkoppling, ett ytterst formellt brev, bifogat som pdf och med kopia skickad till en tjänsteman på Läkemedelsverket. (När jag väl får tag i tjänstemannen i fråga meddelar hon dock lite lakoniskt att Läkemedelsverket ”vanligtvis inte brukar bemöta enskilda skribenters uttalanden”.) I alla fall meddelar KTF i brevet att organisationen ”noterat” att dagensbok.com uppmärksammat Johanssons bok och ”anser sig tvungen att kommentera”.

Så fort jag lyckats vaska fram en konkret anmärkning – för det är ett brev som framför allt andas allmänt missnöje över att inte alla gör samma bedömning som de själva, vilket väl i korthet och vad jag förstår kan sammanfattas som att allt som är lagligt också är ofarligt och bör säljas – lade jag också ut en förtydligande kommentar under recensionen.

Det handlade framför allt om att jag skulle ha antytt att det inte finns någon myndighet som övervakar det här området i Sverige. Vad jag i själva verket skrev var att man kanske inte bör förlita sig på att någon myndighet skyddar en från allt. Att någon som över huvud taget har hört talas om Sverige skulle kunna tolka det som att det inte alls skulle finnas någon myndighet, tja, det låg väl helt enkelt bortom min föreställningsförmåga.

I alla fall skrev jag en ganska tvär kommentar under recensionen och har sedan inte hört något mer från branschorganisationen som anser att det ”framstår som en aning naivt att tro att seriösa leverantörer av kosmetika och hygienprodukter lättvindigt skulle äventyra förtroendet hos konsumenten genom att okontrollerat sälja farliga produkter”. Jag borde kanske lämna frågan där och sluta sura över att ha blivit tillrättavisad. Kan man tycka.

Ja, alla har ju rätt att tycka vad de vill. Men vad baserar vi vårt tyckande på? När professionella medier drar ned på grävande journalistik och på korrespondenter på plats, när de lägger tonvikten alltmer på underhållning snarare än granskning, samtidigt som företagen som tjänar pengar på våra (mer eller mindre fiktiva) behov lägger alltmer resurser på marknadsföring och lobbying, då har vi ett problem. Inte minst om vi samtidigt flyttar en stor del av makten till en organisation som EU, där lobbyismen väger betydligt tyngre än vad den än så länge gjort i Sverige.

Just det där ”naivt” kommer för mig när jag i dagarna ser om Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen. I den medverkar mängder av svenska och internationella experter, bland andra Åke Bergman, professor vid institutionen för miljökemi vid Stockholms universitet. Bergman analyserar och förklarar de hundratals kemikalier som filmaren själv och hans vän, skådespelerskan Eva Röse, har i blodet – och som vi förmodligen alla har i blodet.

Kemikalierna kommer från livsmedel, från bekämpningsmedel, från drivmedel, färger, rengöringsmedel, läkemedel, hygien- och kosmetikaprodukter, de finns som mjukgörare i leksaker och andra plastprodukter, som flamskyddsmedel i möbler och inredning, i textilier och byggmaterial och elektronik. Ytaktiva ämnen stöter bort vatten, smuts och fett, så att vi till exempel kan få varje hamburgare paketerad i papper som inte får fläckar, så att vi slipper se hur fet den är.

Mycket av det här är bra funktioner, en del kanske mindre livsnödvändiga än andra. Men sedan andra världskriget har omsättningen av kemikalier ökat, från en miljon ton till 500 miljoner ton om året. De finns i vår omgivning, de finns i våra kroppar, de finns i djur och natur, i luft och vatten, och även om man som konsument kan välja bort enskilda produkter – när larmen väl är slagna, vilket ju ofta tar ett tag – så kan vi knappast undvika dem helt.

Det är inte lätt att ta ställning till vad det innebär. Om varje människa bär på hundratals kemikalier så vet vi vare sig vad var och en kan få för långsiktiga konsekvenser – inte minst i de känsligaste utvecklingsperioderna hos foster och småbarn, de mest sårbara och ofta mest utsatta – och ännu mindre hur de olika ämnena verkar tillsammans. Att vi inte blir av med dem i en handvändning är uppenbart.

Somliga ämnen vet vi över huvud taget inte hur vi ska bli av med. Andra tar åtminstone mycket långt tid att bryta ned. Bekämpningsmedlet DDT, till exempel, började användas på 1940-talet, och fanns fortfarande på 80-talet i bland annat medel mot huvudlöss. I stor skala förbjöds det i början av 70-talet, men halterna är fortfarande inte ens halverade.

Forskarna i Underkastelsen pekar på samband mellan olika kemikalier och cancer, missbildningar, reproduktionsstörningar, autism, allergier, störningar i immunförsvaret, fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, neuropsykiatriska störningar, inlärningsstörningar, beteendestörningar och överaktivitet. De vet inte var det kommer att sluta.

I slutet av filmen, som för övrigt har underrubriken ”Till de oföddas försvar”, väljer Röse att inte höra mer. Det gör hon i ljuset av att precis ha fått barn och nu fått veta att hon genom graviditet och amning fört över många av de kemikalier hennes kropp samlat på sig till det nya barnet – och att hon står fullständigt hjälplös inför det.

Är den bild Stefan Jarl och Underkastelsen ger överdriven? Man kan ju alltid hoppas det. Men om det ligger ens en tiondel, en hundradel, i vad alla dessa forskare hävdar, så finns det all anledning att ifrågasätta hur vi hanterar de här ämnena, hur vi över huvud taget tänker kring sådana här saker. Ska vi bombardera jorden och oss själva med oerhört komplicerade ämnen som vi inte har en aning om hur vi blir av med ifall de visar sig vara farliga? Ska vi anse allting ofarligt tills motsatsen är bevisad? Är det värt, säg, våra barns hälsa, för att, säg, slippa se att hamburgare är flottiga? Allvarligt?

Om omsättningen av kemikalier expanderat från en miljon ton till 500 miljoner ton om året sedan andra världskriget så har vi på mindre tid än en livslängd fått enormt mycket fler ämnen omkring oss, och det i enormt mycket större mängder än någonsin. Det är rimligtvis för kort tid för att man ska kunna säga säkert exakt vad det innebär. Vad man med säkerhet kan säga är att det handlar om ofattbart mycket pengar – enligt uppgift så mycket som en tiondel av hela den globala ekonomin. Det gör åtminstone inte mig benägen att lita blint på dem som tjänar de där pengarna.

Kalla det cyniskt. Konspirationsteoretiskt, kanske till och med. Men ”naivt” tycker jag är fel ord.