När jag berättar för min farmor att jag ska skriva om Trettiotvå poeter tjugohundraelva (32/2011), en antologi över svensk lyrik under 00-talet, säger hon att det inte går, för en sådan bok måste man läsa långsamt, en liten bit i taget.

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!