”Och den är rosa!”, säger jag upprymt i telefonen till en av mina bästa vänner när jag precis fått Den unga F:s bekännelser i handen.

Av någon anledning har jag varit extremt upprymd över att få läsa den här boken, hypat den för mig själv. På ett sätt känns det ologiskt, jag har ju knappt läst något om boken, men på ett annat sätt är det självklart att jag gjort det, jag älskar ju rosa (och allt annat omslaget innehåller i form av bokmärkesbilder, muffins och svarta spetsar) – och särskilt när det kan omtolkas till något helt annat än det stereotypt flickiga som det ofta står för. För det kan man göra med Den unga F. I huvudpersonen, F, läser jag in bilden av den unga flickan, så som hon beskrivits genom åren, av andra och av sig själv. Här ser vi flickan som sjöjungfru, som förebild, som den duktiga, som den känsliga, som hon som drunknar, som den romantiska, som hon med handväska, läppstift och hamster.

Det jag slås av allra först när jag öppnar boken är det visuella. Österholms poesiberättelse flyter fint fram över sidorna. Teckenstorleken varierar effektfullt (det blir aldrig fånigt som det skulle kunna bli) och sidnumreringen görs inuti små bilder av handväskor, grodor och pölar (Är det blod eller vatten? (Och här kommer jag att tänka på ordet vattenpuss, som kommer upp i boken, visst är det ett fint ord? Utan gräns mellan den tråkiga konkreta betydelsen och den mer textbaserade – tänk dig att vattnet kysser dig!)). Sen det fragmentariska sättet att berätta historien. Den växer fram ryckigt och successivt, och extremt effektfullt.

Den unga F:s bekännelser enligt Maria Margareta Österholm. Titeln anspelar på gammaldags flickböcker och redan innan jag öppnar boken undrar jag om varje kapitel kanske kommer inledas med ”Kapitel X, i vilket…”. Lyckan när jag ser att så är fallet är pinsamt överväldigande. Men det är inte vanliga kapitel, utan en rad olika versioner av samma persons historia. Som kanske blir en symbol för de olika flickroller som existerar.

Österholm är, förutom en spännande debutförfattare, doktorand i litteraturvetenskap med genusinriktning. Hennes avhandling om skeva flickor i svensk samtidslitteratur ger en bakgrund till historien om den unga F. Men Bekännelserna är mer än bara en allegori över kvinnoroller. Den är också en helt fantastisk språkresa, och en berättelse som påminner mig om Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö – med det gemensamma sättet att omforma det stereotypa till något eget, spännande och coolt.

Jag funderar lite över bokens målgrupp. Den är inte någon självklar ungdomsbok, och med det menar jag att den avnjuts lika bra i vuxet tillstånd. Den tänkta läsaren bör vara en smart, självmedveten och tänkande tonåring. En sån som kanske känner sig lite missanpassad och oförstådd, men som har mängder av intelligenta tankar och krypande funderingar inom sig.

Ja, Österholms bok är fantastisk på så många sätt, men jag måste erkänna att det som gör mig allra mest lyriskt lycklig är det gulligt morbida i romantiska drunkningsolyckor, vackert trasiga klänningar och … ZOMBIEHAMSTRAR!