Recension

: Det gäckande könet. Strindberg och genusteori
Det gäckande könet. Strindberg och genusteori Anna Cavallin och Anna Westerståhl Stenport (red.)
2006
Symposion
7/10

Manlighet i kris – redan då

Går det att egentligen, en gång för alla, förstå Strindberg? Säkert inte. ”Strindbergsmyten är full av motsättningar och olösta konflikter, precis som hans starkaste texter är det”, skriver Anna Westerståhl Stenport i inledningen till Det gäckande könet. Strindberg och genusteori. ”Under hundra år har bilden av August Strindberg dominerats av tre motsägelsefulla aspekter: den radikale samhällsomvandlaren, den besatte kvinnohataren och den vördnadsbjudande nationalskalden.”

Och kanske är det så att vi, faktiskt, har svårt att se Strindberg för bara … Strindberg? Särskilt i det självbiografiska skrivandet – och dit är ju gränsen flytande – konstruerar Strindberg ett författarjag som ”narcissistisk, polemisk och extrem”, skriver Westerståhl Stenport.

Trots det vilar självbiografin på ett helt europeiskt samhällssystems förutfattade meningar om genus, vilka författaren gör sig till språkrör för. Strindberg är snarare konventionell än extrem i det perspektivet. Denna självbiografiska konstruktion gör dessvärre Strindbergs faktiska omformulering av könsrollskonstruktionerna runt förra sekelskiftet socialt och filosofiskt osynliga. De ligger för nära den ”Strindberg” som de självbiografiska skrifterna definierat som en överspänt narcissistisk och infantil kvinnohatare. En sak är dock säker: genuskonstruktionen av Strindberg är omedelbar. Vi kan inte tänka oss honom utanför ett mönster som inte redan är könskodat.

Nej, Strindberg tycks ständigt sysselsatt med manligt och kvinnligt och relationen dem emellan. Nog är det ett användbart ”genusteoretiskt råmaterial” forskarna i antologin Det gäckande könet tar sig an.

Fjorton forskare, både svenska och internationella, undersöker kön, genus och makt i olika texter av Strindberg – inte minst de naturalistiska dramerna som väl är de utomlands mest välkända: Fadren, Fordringsägare, Fröken Julie, men även Ett drömspel får vara med. En dåres försvarstal ges en framträdande roll, och även Ensam, Legender, Svarta fanor och Giftas-novellerna får egna kapitel.

Christopher Joseph Mitchell skriver om ”Radikalfeministen Strindberg”, Anna Cavallin om ”Äktenskapet som disciplinär institution”, Ann-Charlotte Gavel Adams om ”Vetenskap och manlighet” och Eva Borgström gör en ”queerläsning av Svarta fanor”. Marilyn Johns Blackwell skriver om Fadren utifrån empirism, optik och skillnaden mellan mikroskop och spektroskop; Kristina Hagström Ståhl om syn och seende i Ett drömspel. Bland mycket annat; genusperspektivet är ju, liksom texterna de undersöker, inte ett, utan många.

Men visst är det märkligt att den där manlighetens kris, som i nutid utropats från varenda tevesoffa nästan så länge jag kan minnas, tycks minst lika krisande i Strindbergs samtid? För hur tvärsäkert han än uttalar sig om vad män och kvinnor är, så är hans karaktärer ju betydligt mer splittrade, otillräckliga och motsägelsefulla. Och hur gärna vi än vill finna trygghet i fasta kategorier, så framstår de likt förbannat som evigt föränderliga och instabila.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-27 18:47

Kategori: Recension | Recension: #4322

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?