Jag minns alla mina böcker och hur det var då jag läste dem. Jag minns var jag befann mig, vad jag gjorde och hur jag kände mig. Jag behöver ingen dagbok, böckerna är en journal över mitt vuxna liv. Denna journal upptar ungefär tjugo hyllmeter och är placerad på våning nio i en av Stockholms södra förorter.

Alla förteckningar över människors tillvaro måste kategoriseras och sorteras in i olika system, så även min. De skönlitterära böcker som står upp har jag läst, de som ligger bidar sin tid. Fackböckerna står sorterade efter ämne och alla är de placerade i bokstavsordning. I min hylla står, förutom böcker, den samlade kollektionen av de prydnadssaker jag egentligen inte får plats med, men som jag ändå inte vill stuva undan.

Vissa böcker i min boksamling upptar en större del av mitt hjärta än andra. Somliga för att de är så otroligt bra, andra för att de är så vackra. Några för att de är fula, och vissa för att jag gjorde ett sådant fynd då jag köpte dem att jag genast blir på gott humör då jag kommer att tänka på dem.

Sonja Åkessons Dikter och Francoise Sagans Bonjour tristesse är mina vackraste böcker. Sonja Åkesson-boken är också min dyraste, köpt på ett antikvariat i Göteborg för något år sedan. Bonjoure tristesse är nyare, den fick jag av en vän för bara ett litet tag sedan. Han trodde att jag skulle tilltalas av omslaget och det hade han ju rätt i.

Mina största fynd är Tomas Tranströmers Hemligheter på vägen och Eyvind Johnsons Strändernas svall. Den förstnämnda är orginalutgåva från 1958 och kostade en tia på Myrorna någon gång. Eyvind Johnsons verk var felmärkt, de hade glömt en nolla på prislappen på antikvariatet där jag köpte den. Men affärsbiträdet var på gott humör, berömde min goda smak, och lät missen passera.

I min bokhylla ryms inte endast vackra böcker och fynd, det finns även mindre tjusiga diton. Dock har jag under årens lopp förlikat mig med deras mindre vackra uppsyn och då jag försöker hitta någon jag inte gillar åtminstone lite går jag bet.

Och skall sanningen fram så bryr jag mig inte så värst mycket om huruvida mina böcker är vackra eller inte, utan på ett rent estetiskt plan kan jag snarare känna att det hade varit förbaskat trist om min bokhylla endast hade innehållit tjugotvå centimeter höga, snygga, skinninbundna band.