Uppvisningsbrottning inför publik, wrestling, har ett på förhand uppgjort resultat. Att deltagarna vet vem som i slutet ska stå som vinnare hindrar inte slagen från att bli kännbara. Det handlar om att förhålla sig till en verklighet baserad på fiktion, en påhittad verklighet på gränsen till blodigt allvar. Precis som karaktärerna i Wrestlarna gör.

Kapitlen delas mellan Cineasterna, Skejtarna, Videobloggaren, och Webcamflickorna. Det är grupper av ifrågasättande ungdomar på gränsen till en vuxenvärld de inte vill tillhöra.

Cineasten Björn har precis dött, i självmord eller olycka, oklart vad. Hans mamma blir ensam kvar och börjar gå igenom alla filmer som Björn lämnat efter sig. Skejtarna tar avstamp i novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Viktor Johansson skrev för projektet Brevnoveller. Lukas drömmer om att bli skejtproffs och Rickard som är kär i Lukas filmar tricken, agerar fan och gör vad som helst för lite fysisk närhet. Minna filmar sig själv konstant och lägger ut hela sitt liv på bloggen. Alla tycker att hon är konstig, själv vill hon få tjejer att förstå hur vackra de är och bota världsfattigdomen med feta läppstift. Alisia och Ida gör vad som helst framför webcamen, mot betalning. Det som först handlar om att sova med kameran på blir snart till att stoppa upp klubbor i underlivet till sex mellan tjejerna.

De har av olika anledningar hoppat av skolan, för att ingen tar deras kreativitet och begåvning på allvar, för att alla vuxna ser deras begåvning som problem, deras vilja som naivitet, för att de blir missförstådda vart de än vänder sig. Till följd av att samhället förväntar sig att de ska bli vuxna, skaffa jobb, försörja sig.

Viktor Johansson har skrivit en roman om de där känsliga åren i slutet av tonåren och gymnasiet. När hela världen och alla möjligheter borde ligga för ens fötter, när det i själva verket inte finns något där. Det är en genomgående tragisk bok som jag läser med vemodsklumpen i bröstet.

Efter sommaren ska de ut i arbetslivet, lumpen eller akademiska studier. De lever som om de skulle skeppas iväg till ett krig i Vietnam eller Irak. Varje kväll är sista natten med gänget. En sista sommar efter gymnasiet. De kommer att glömma bort ungdomens tuggummikonster, figurativa frisyrer och utflippade danssteg döpta efter kärnkraftverk, kalla dem konst, se dem som meningslösa.

När livet inte erbjuder det som förväntas att livet ska erbjuda får man skapa det själv. Cineasterna regisserar sina dagar efter hur de önskar att de var, hittar på handlingen i förväg, ser till att det händer. Skejtarna lär sig att stå emot smärta, härdar skelettet för att klara de mest fasansfulla fall. Vet precis hur skelett låter när det knäcks. Minna försöker värdera även de mest vardagliga händelserna, virrvarret av tankarna i hennes huvud. För Alisia handlar det om att hitta något som är äkta, på riktigt, något som känns. Hon har för länge sedan tappat bort sina känslor. De är ungdomar som har tappat bort sig själva. Eller ungdomar som har hittat precis rätt plats att vara på. Men alla måste de botas ifrån sig själva.

Björns mamma ger boken ytterligare ett perspektiv. När hon går igenom det som Björn lämnade efter sig går hon in i rollen som honom. Hon tar del av hans filmer, hans diskussionstrådar på webbforum, bloggarna han följer och börjar förstå. Samtidigt har hon en vuxen kvinnas perspektiv och avstånd. En vuxen kvinna som dessutom har förlorat ett barn. Hon hittar bla Millans videoblogg:

Visst vilar det en undergångsstämning över varje klipp, samtidigt som Millan skimrar och skälver på ett febrilt sätt, levande. Kanske kallas det ungdom.
Barndomen tar slut och, att bli vuxen är att dö en smula. Man lever i apokalypsen. Det enda som räddar en under dessa år måste vara en uppfinning, en idé om vem man är i nästa andetag.

Wrestlarna skildrar en värld som jag inte vill vara en del av. När jag lägger ifrån mig den här boken vill jag bara gråta. Det finns ingen som skildrar ungdomarna av idag som Viktor Johansson gör, ingen som förstår som han gör, ingen som ser som han gör. Han har gjort det förut i både Eterneller och i den senaste diktsamlingen Game over, men han gör det igen och han gör det bättre än någonsin.