Karyn är dotter till en alkoholiserad, arbetslös mamma, storasyster till Holly och lillasyster till Mikey. De bor i ett hyreshus och kämpar för att få ihop sin vardag. Hon blev av med oskulden redan i åttan. När boken börjar har hon precis anmält Tom, som hon var kär i, för våldtäkt och vägrar gå hemifrån för rädslan att stöta ihop med honom.

Tom är son till en framgångsrik pappa och en mamma som är hemmafru, storebror till Ellie. De bor i ett stort hus med elektrisk grind och övervakningskamera. Han läser på college, spelar golf och är en populär och hygglig kille. Varför skulle han ta något från Karyn när hon ändå skulle ha gett honom det?

Ni kan upplägget. Slamptjejen som blir våldtagen av killen som alla tycker om.

Men det finns mycket i Älskar – Hatar som inte följer det traditionella upplägget kring när ord står mot ord i en våldtäktsutredning. Mikey och Ellie berättar om vartannat sin bild av det inträffade. När ens älskade lillasyster utsätts för ett hemskt brott skulle nog de flesta av oss tänka på hämnd och upprättelse, så även Mike. Men när ens älskade storebror anklagas för att ha begått ett hemskt brott skulle de flesta av oss tro på hans oskuld och ta honom i försvar, så även Ellie. Men det är aldrig så enkelt när den enas sanning ställs mot den andres sanning.

Det är ett infekterat ämne som Jenny Downham väljer att skriva om. Jag läser och har svårt att värja mig, svårt att identifiera mig, svårt att välja sida. Det är alltid mycket enklare när de onda är onda och de goda är goda. Älskar – Hatar är en bok om att slitas mellan, om att tveka på sin egen upplevelse, kärlek och lojalitet.

Det var som en krigskonferens med kartor och strategier. Det hade varit likadant ända sedan Tom greps, som om han hade diagnostiserats med någon ovanlig och hemsk sjukdom som alla måste anstränga sig för att hitta en bot för. Inget annat var längre viktigt.
(…)
Hon gjorde ett sista försök att slippa undan. ”Snälla mamma, jag känner mig faktiskt inte riktigt bra…”
Hennes pappa kastade en hastig blick på henne. ”Skolan är obligatorisk Ellie.”
”Inte om man heter Karyn McKenzie.”
Ett namn så laddat att det fick Tom att rodna. Så laddat att hennes pappa ryckte av sig glasögonen och viftade med dem åt hennes håll. ”Du har ingenting att skämmas för, Eleanor, men det har den där flickan i allra högsta grad, och det är därför hon gömmer sig hemma. Nu går du till skolan och visar alla just det.”
”Som ett offer?”
”Nej, som nån som inte har gjort nåt fel”.

Det finns brister i romanen, som skildringarna av Karyn precis efter våldtäkten, som lätt blir banala och överdrivna. Hela Mikeys familj och deras utsatta situation drar åt samma håll, därför är scenerna som utspelar sig utan närvaro av systern och den övriga familjen klart mer läsvärda. Ibland går Jenny Downham för långt in i det engelska rättssystemet, det blir häktningsförhandlingar, advokater och förhör som inte bidrar till handlingen i sig. För det här är inte en bok om rättsföljderna till en våldtäkt, utan en bok om relationsföljderna.

Den stora behållningen med boken blir därför Ellies del. Hon är den som befinner sig i den svåraste situationen, hon var den enda som var hemma när den påstådda våldtäkten ägde rum, hon älskar sin bror och kommer så småningom även Mikey väldigt nära. De kval hon upplever är skildrade med stor ömhet och brutalitet. Hon vet att hur hon än går tillväga så kommer hon att förstöra någons liv, hur hon är går till väga kommer hon att ha förstört sitt eget liv.

Det finns aldrig några vinnare i en sån här situation, men jag vill tacka Jenny Downham för Ellie och hennes mamma som är de verkliga hjältarna i den här romanen. För det är först när vi vågar erkänna att även de mest älskvärda killarna också kan våldta som vi kommer någonstans i våldtäktsdebatten.