Historikern Erik Petersson skriver i inledningen till sin biografi Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt, att han varit fascinerad av drottning Kristina sedan han började läsa historia. Men han har haft svårt att acceptera att orsaken till hennes abdikation från tronen enbart var den att hon ville konvertera till katolicismen. Och han tycker att fokuseringen på att hon var kvinna har varit alltför stor.

Erik Petersson visar i sin biografi istället på hennes skicklighet i det politiska maktspelet, att hon var mycket politiskt medveten och hade viljestyrka och stor förmåga att tillskansa sig själv makt som drottning, istället för att anpassa sig efter riksrådets medlemmar. Hon ville till exempel minska högadelns makt. Hon nyadlade många och tillsatte ofrälse män på höga positioner.

Det har ältats alltför mycket i böcker om huruvida drottning Kristina biologiskt helt och hållet var en ”riktig” kvinna, man har ju till och med öppnat hennes grav för att undersöka saken. Det upptäcktes inget ovanligt. Orsaken till detta intresse var att hon vägrade gifta sig, vilket naturligtvis var mycket kontroversiellt, särskilt för en drottning, som ju måste föda arvingar.

Erik Petersson berättar om de första 27 åren i drottning Kristinas liv. När hon föddes i december 1626 blev hon av riksdagen utkorad till rikets arvfröken, hon skulle alltså bli regerande drottning. Men om hon senare skulle ha fått en yngre bror skulle han istället ha blivit tronarvinge och hon prinsessa.

Kristina uppfostrades som en blivande kung skulle ha blivit uppfostrad. Det gjordes alltså ingen skillnad på grund av att hon var kvinna. Man skulle kunna säga att detta var uttryck för en tidig feministisk tanke! Det sågs inte alls som ett oöverkomligt problem att hon inte var man. En av Kristinas lärare var Johannes Matthiae, som var hovpredikant. Han såg till att hon fick läsa den bok Johan Skytte skrev 1604 åt hennes far Gustav II Adolf: En kort undervisning: uti vad konster och dygder en furstlig person skall sig öva och bruka, den där tänker med tiden lyckosaligen regera land och rike.

Här slog Skytte fast att religionen var grunden för vad en ung furste måste lära sig eftersom det var från Gud all makt utgick. Som näst viktigast satte Skytte de bokliga konsterna, de som Johannes Matthiae och Axel Oxenstierna undervisade henne i. Därefter kom att en blivande regent måste kunna föra sig i olika sociala sammanhang. Där nämnde han bollspel, dans, fäktning och musik – att både kunna sjunga och spela. För Kristina stod både fäktning och fortifikation på schemat, men mest förtjust verkar hon ha varit över att rida. Det dröjde tills hon var tolv innan hon fick börja, kanske för att man var rädd att något skulle hända henne som ensam arvtagare till tronen.

Trots att man allmänt trodde att regenten var utsedd av Gud tilläts slutligen Kristina att abdikera. Det skedde den 6 juni 1654 på Uppsala slott. Hon var 27 år gammal. En av riksrådets medlemmar, Per Brahe d. y., som var mycket traditionell och trodde stenhårt på de rådande hierarkierna i samhället: var och en hade sin plats i samhällsystemet och i de olika sociala klasserna, på så sätt fungerade samhället bäst, var emot att Kristina skulle abdikera. Det var hans uppgift att under ceremonin lyfta kronan från hennes huvud, men han förmådde det inte, utan stod som förstenad. Till slut lyfte Kristina själv av sig kronan och räckte den till honom. Dramatiken var stor.

Berättelsen om Kristinas utveckling som drottning och hennes väg bort från tronen är mycket intressant och spännande att läsa. Biografin innehåller en mycket detaljerad skildring, fylld av citat och textutdrag, och har dessutom många illustrationer, mestadels porträtt. Erik Petersson visar på de olika politiska intrigerna, krigsstrategierna och på Kristinas personlighet. Vilken som var den tyngst vägande orsaken till att hon abdikerade har det spekulerats mycket i. Genom att läsa biografin kan man dra sina egna slutsatser.

Författarens redovisade stora intresse för drottning Kristina fick mig dock att önska att biografin skulle täcka hela hennes liv. Förhoppningsvis kommer det en andra del, som handlar om hennes liv efter abdikationen!

Erik Petersson skriver på ett tydligt, lättläst och spännande sätt. Han använder sig av korta kapitel och får in en och annan cliffhanger i slutet av dem. Så min rekommendation är: strunta i att söka spänning i meningslösa och påhittade deckare, läs en historisk biografi istället! Där finns spänning på riktigt! Och plötsligt andas det svenska 1600-talet alldeles tätt intill …

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är det mest män som läser historiska böcker. Vad kan det bero på? Varför skulle inte kvinnor vara intresserade av historia på samma sätt. Är det för att de historiska böckerna ofta handlar om krig? Ytterst märkligt ifall det skulle vara orsaken. Krigen har ju påverkat kvinnorna i lika hög grad som männen. Kvinnor borde därför vara lika intresserade som män av att läsa om krig!