Det tog tre dagar innan jag kunde med att ta upp och läsa Livet deluxe på tunnelbanan. Först när jag tog av skyddsomslaget gick det att läsa ostört, utan att skämmas. Innan dess kunde jag inte riktigt komma från tanken på att omgivningen skulle tro att jag försökte verka ungdomlig och ville ingå i någon slags krets av 16-åriga tonåringar som snackar slang, åker skateboard och läser Jens Lapidus.

Egentligen är det oerhört fånigt. Att låta något så banalt som mina medresenärers eventuella fördomar begränsa valet av bok att exponera. Och ironin i det hela blir tydlig då Livet deluxe är en bok som cementerar just fördomar.

Jens Lapidus begränsar och snävar av mitt synfält genom presentera sin stereotypa och endimensionella bild av människorna och attributen i såväl förorten, som i villastaden och på Stureplan. I Snabba cash, den andra boken jag läst av Jens Lapidus, tänkte jag inte så mycket på detta, den var för spännande. Men Livet deluxe är inte speciellt spännande och då hittar man tid att tänka på annat.

Jag läser Livet deluxe som en underhållningsroman, med enda syfte att bli förströdd för stunden. Problemet med Livet deluxe är att den inte är roande, den är snarare ganska tråkig. Sega partier där inget händer, onödiga försök att tränga in i och förstå karaktärernas känslor och känsloliv. Det sistnämnda blir synnerligen tröttsamt då de tänker samma saker mest hela tiden. Jorge vill fixa feta cashen snabbt och gärna blåsa någon på vägen, Nathalie vill hämnas sin farsa och ser ner på omgivningen och Häggström saknar sin son.

Dessutom har jag svårt att hålla isär Snabba cash och Livet deluxe. Historien skiljer sig i vissa hänseenden, men dramaturgin, personerna och vissa nyckelscener är likartade och jag kan inte bli kvitt känslan av att ha läst samma bok förut, några år tidigare.