Det här är en bok fylld av gåtor. Man försjunker i ett meditativt grubbel. Över ett slags ”Varför?”. På Dixie Highway, till exempel, behövde någon bygga ett litet tegelhus. Kanske det innehåller en el-central eller en hydrofor, vem vet. Vad jag undrar är, hur kunde någon hitta på att bygga in grovhuggna sandstenar i den annars helt släta tegelväggen? För att piffa upp? Lite här och där sitter sandstenarna på väggen utan försök till pedantisk eller ens konstnärlig ordning.

Eller varför tar dom inte ner juldekorationerna på den där villan på East Colgate Avenue? Det är ju ändå vår och träden börjar få musöron.

Kyrkorna är många. På Walnut Street förkunnar Johnsson Memorial Church att Our greatest freedom is freedom from sin. Det får en att fundera. Bokens omslag visar en bakgård där någon har pimpat sin Ford Mercury Monarch med kromade DIP-fälgar. Någonstans på Green Street i Pontiac. Hur känns det att köra runt med en Ford i Pontiac?

Förresten, varför en fotobok om Pontiac, Michigan? Ryktet säger att Gerry Johanson hörde ett program på radio om den lilla staden strax utanför Detroit. Att han bestämde sig för att åka dit för att göra ännu en bok i samma omisskännliga Gerry Johansson-stil. Det vill säga beige linneband i format 17,5 x 24,5 cm. Rektangulära svartvita bilder. Och det där lågmält humoristiska anslaget. Man känner en medkänsla med de nyss levererade träden som står på kö i sina tygförpackningar utanför studentcentret på Circle Drive.

Om vi bara tar oss lite tid så blir vi helt involverade i den lilla stadens något luggslitna atmosfär. Någon borde verkligen röja upp lite på Opdyke Road!

Stadens invånare, däremot, spelar en undanskymd roll. De förekommer som statister i stadsbilden. Man känner mer för det plastinpackade huset på Florence Street än för några människor.

I en inledande text, hämtad från någon kommunal informationssida, får vi dock lite fakta om staden. Av de 63,977 invånarna är 95 indianer eller härstammande från Alaska. Det finns 4715 lediga lägenheter och arbetslösheten låg 2010 på 31%.

Jag känner mig på något sätt hemmastadd på den där lilla plätten på den nordamerikanska kontinenten. Eller på de ställen Johansson tidigare skildrat, Ulan Bator, Tibet eller Kvidinge i Skåne.

Det kanske är den här typen av små begränsade, berättelser vi behöver i dagens världsomspännande informationsbrus?

Det måste också sägas att varje bild är ett litet under av minutiös komposition. Varje del av fotografierna är en fröjd för älskaren av kompositionslära. Men frågan som intresserar mig mer är: varför åkte Gerry Johansson egentligen till Pontiac? Och varför ser granen på Executive Hills Road så ledsen ut?