Stora, avlånga bokstäver på framsidan och rentav en romersk etta i undertiteln – den här boken är tänkt att inleda en serie, så mycket förstår läsaren av att bara se omslaget. Det är tänkt att bli en trilogi, avslöjar texten på insidan,

om Vera som upptäcker en fasansfull sanning om sig själv.

Det är en enkel historia om en väldigt vardaglig tjej (med råttfärgat hår) som förlorade sin pappa som väldigt liten och aldrig har haft någon jättebra kontakt med sin mamma, men däremot med sin mormor. Läsaren får reda på flickans barndomshistoria i korta drag, och kan redan här börja fundera på vad som komma skall. Som väldigt liten älskar hon filmen En amerikansk varulv i London och hennes morfar dör med van(?)föreställningar om hemska ting:

Under sina sista år i livet var han sängbunden och låg på sitt rum, insvept i en sky av gammelmansångor av jod och urin, och gormade. Långa litanior om blod, monster och gamla spöken. /…/ På begravningen pratades det mycket om hur skönt det måste vara för honom att äntligen ha fått frid från de där hemska vanföreställningarna.

Det är en habil bok, men någon Ajvide Lindqvist är hon inte riktigt än, Caroline Jensen. Det vore väl å andra sidan märkligt, eftersom detta bara är hennes tredje bok. Historien i sig är inte alls dum; tjejen som själv är lagom vuxen för att kunna röra sig självständigt, men ändå i en ålder där man ofta funderar mycket på framtiden, funkar fint som huvudperson, och mormodern är också bra, liksom hennes väninnor. Däremot är det något i helheten som inte riktigt lyckas balansera på den slaka lina som skräckberättelser ändå är. Skulle verkligen både en rektor och en polis kunna dö utan att det undersöks mer, till exempel? Att en ensam knark(lang)are försvinner är kanske mer sannolikt, men något ligger i mig och gnager. Har Vera inte en enda väninna, någonstans, som hon åtminstone kan skicka sms till eller något ibland? Personerna blir inte så mycket av personligheter, utan de är ganska ärketypiska, oavsett vilka de är. Jag kan inte heller riktigt bestämma mig för om det är roligt eller fånigt att mormodern heter Ylva (=varginna), att de måste ha ett ord på latin för att benämna det som är svårbenämnt (och som Huvudpersonen själv tycker låter ”äckligt”), och att orten de befinner sig på heter Jämnviken – den kunde lika gärna hetat Mellanviken, så att säga. Det ska väl ge sken av något så normalt som det bara går. Nåväl, det blir säkert bättre med mer träning och fler böcker.

Ändå vill jag inte släppa boken: den är medryckande och spännande, och visst vill jag veta hur det går! Så jag skaffar eller lånar nog även nästa bok i Lykanthroposserien, bara för det, och ser fram emot att Caroline Jensen får skriva fler böcker, så att hon får finslipa stilen. Lyckligtvis säger hon sig ha minst 20 romaner kvar som vill ut, enligt förlagets hemsida om henne. Det är ändå något visst med att läsa om skräckberättelser i en värld som ligger närmare vår egen än vad södra USA gör. Förresten borde den här göra sig utmärkt som tv-serie – läs denna, SVT-människor, och håva in lite pengar på en svenskproducerad skräckserie, som borde kunna konkurrera med vissa andra! Kanske kan vi be Gustaf Skarsgård att ställa upp i denna produktion?