Lucy Dillon hör med sitt produktiva författarskap (en bok om året), till chic-lit-författarnas skara. När jag ska börja läsa hennes andra roman, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, den första av hennes böcker som blivit översatt till svenska, ser jag att bokens omslag utlovar en feel good-roman. Jag läser ytterst sällan denna slags litteratur. Därför är det spännande att ge sig i kast med romanen, som dessutom verkar ha fokus på ett ämne som inte känns ytligt: omhändertagandet av hemlösa hundar och hundars betydelse för människan ur olika aspekter.

Ja, det vet väl alla vid det här laget att en hund, förutom att det är ett spännande och troget sällskap, även hjälper husse och matte att få bättre kondition och fysisk hälsa. Även bättre psykisk hälsa får man nog räkna med, om nu inte hunden är alltför besvärlig och bortskämd förstås – ja, det där är alltid ägarens eget fel. En hund måste rastas regelbundet, därmed kan matte eller husse inte ge efter för sin lättja och skylla på något när toalett- och promenadtiden närmar sig. Det kan vara isande kallt, med drivor av snö, en dag fylld av ösregn eller stekande hett. Det kan vara tidig morgon långt innan man vanligtvis är beredd att stiga upp ur sängen, det kan vara sen kväll, då man helst vill sova och ens egen vilja och lust att ge sig ut på promenad kan vara lika med noll – men hunden måste ut, hunden måste få sin promenad. Allt detta upplever jag själv då och då, när jag tar hand om en energisk Blenheim Cavalier King Charles Spaniel. Den egna lättjan måste övervinnas. Det man själv vinner på detta är mycket regelbunden egen motion och frisk luft. Och den eviga sanningen är ju som bekant, att ju mer och oftare man rör på sig, desto bättre mår och fungerar man.

Upplevelser av detta slag har även de kvinnor och män, som Lucy Dillons roman handlar om:

Att inte längre ha något arbete var inte heller så lätt som hon hade trott. Dagen hade som vanligt börjat med att hon vaknade klockan sju, men istället för att hoppa i en snygg dräkt och fara iväg till firman hade hon släppt ut Bertie och tagit itu med hans rutin, som så dags på morgonen innebar att hon fick stå en kvart i trädgården med en plastpåse i väntan på att han skulle behaga bajsa.

Romanens huvudperson är den 39-åriga Rachel, som i ett slag förlorat älskare, jobb på reklambyrå och lägenheten i London-förorten Chiswick. Hennes långvariga förhållande med en gift man har tagit slut, för det blev ju aldrig så att han lämnade sin fru. Samtidigt som detta händer henne, får hon veta att hennes moster avlidit. Mostern är en släkting som Rachel känt mycket ytligt, men tillräckligt mycket ändå, för att bli den enda arvtagerskan, eftersom mostern varit ensamstående och barnlös. Arvet består av hennes hus i Worcestershire, och ett hem för hemlösa hundar i anslutning till detta.

Rachel anländer mycket skeptisk till det lantliga samhället och huset med hundhemmet. Hon är en storstadskvinna, som inte har någon vana vid hundar. Men som i alla feel good-böcker, och det är ju meningen, löser sig det mesta så småningom på bästa sätt. Det vet man i förväg, ändå är det en inspirerande läsning, tack vare hundarna. Man blir verkligen övertalad och övertygad om att ett liv med hundar är ett trivsamt, givande och, som sagt, hälsosamt liv. Budskapet att särskilt hundar är en mycket känslosam och livsbejakande ingrediens i människors liv är tydlig. Författaren känns trovärdig i detta, eftersom hon själv är hundägare.

Ytterligare två kvinnor står i centrum av berättelsen, förutom Rachel. Det är Natalie, som är arbetslös, mycket lyckligt gift, men ofrivilligt barnlös och Zoe som är olyckligt nyskild och har två småbarn. Trots alla hundar som förekommer i Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, ligger fokus i romanen ändå tyvärr till allra största delen på det faktum att det kan vara ganska lätt att med hjälp av en hund och de sammanhang man hamnar i genom att äga en hund, träffa den perfekta partnern. Kvinnornas kontakter med hundhemmet och med hundar, hjälper dem alla. Genom hundägandet blir det bekantskap med samhällets snygge läkare, som varit singel mycket länge och bara väntat på den rätta, och även med den där 40-plus-någonting attraktive veterinären, som är något av en ensamvarg och mest går in för sitt arbete, och som aldrig tidigare setts i damsällskap på byns pubar, men som nu inser att en av berättelsens kvinnor är helt unik och speciell. Jo, jag vet, det är väl klassiska ingredienser. Och visst mår man bra av att läsa böcker där allt ordnar sig till det bästa. Men det är svårt att känna att det är helt trovärdigt.

Och hundarna då? Ja, det är främst fyra hundar som bokens handling koncentrerar sig kring: Gem, en border collie, Bertie, en basset hound, Toffee, en labradorvalp och Lulu, en pudel. Men trots allt som visar på hur bra de är för ägarna, är de alltför mycket enbart statister i en berättelse som kretsar kring kärleksförvecklingar. Dock finns hundarna med tillräckligt mycket, för att jag ska läsa färdigt boken.