Jag förstår betydelsen, kampen och styrkan i Norrtullsligan. Att skriva en bok om kvinnors arbetsförhållanden i början av 1900-talet, att göra det med all kritik och samtidigt behålla glimten i ögat. Det finns humor i både det litterära språket och mellan de fyra tjejerna som utgör Norrtullsligan: kontoristerna som sliter för mat och uppehälle. Jag förstår vikten av att den här boken läses just nu, för precis som Annika Lantz skriver i sitt förord till nyutgåvan har mycket hänt sen 1919, men mycket är sig skrämmande likt.

Kvinnor 2011 har visserligen rösträtt, men fortfarande får kvinnor lägre lön för lika arbete, tar större ansvar för hemmet och familjen och är underrepresenterade på de högre posterna. Att vara kvinna och göra karriär innebär ofta att göra avkall på att skaffa familj och barn. Det är en kamp att bli tillfrågad först efter att ett antal män har tackat nej till samma förfrågan.

Men det värsta är inte de omänskliga arbetstiderna, den låga lönen, de slitna rummen. Det värsta är alla de sexuella trakasserier som kvinnorna utsätts för på sina arbetsplatser, av sina chefer. Det är att finna sig och härda ut, eller att säga ifrån och förlora jobbet. Samtidigt lockelsen i att göra det förbjudna, det som är fel, att ge sig hän.

Jag förstår allt det här och jag läser och förfasas, läser och blir arg, läser och vill förändra. Läser och blir trött. För precis som tjejerna i Norrtullsligan känner hopplöshet och trötthet över sin situation känner jag många gånger hopplöshet och trötthet över min situation, över vår situation. Det är inte en bok utan hopp, men jag blir trött när jag läser.

Det är så med kampen, att den gör en trött. Och att det är så mycket lättare att abdikera, slå sig till ro och följa normer. Det är alltid lättare att leva upp till förväntningar än att bryta mot dem. Att ge upp kampen och känna lyckan i att slippa kriga är väl gestaltat och lockelsen sprider sig även till mig.

Motståndet när jag läser Norrtullsligan finns där trots nyöversättning, den luftiga sättningen, de få sidorna. Annika Lantz förord är en förutsättning och en ingång för mitt läsande, men det räcker inte. Jag är inte van att läsa klassiker, men tror på att en bra bok är en bra bok. Och jag tror på att en jobbig och viktig bok är en bra bok.

Just därför förstår jag varför det är så viktigt att just den här boken har blivit en Stockholm läser-bok, för att det är en bok som vi måste uppmärksamma, prata om och läsa.