and then she used to think again

jag gick ut i havet. fullt av maneter. simmade ut i det bärnstensfärgade havet. augustiljuset. skrev att jag träffat tarasov på festivalen. we are going to have a story tonight sa han vid bussen. jag berättade för honom vid lunchen om den afrikanska dikten. ljudet. den vibrerande tungan. han förstod. härmade det. this. med tungan. you mean? slagverken tog över det stregrande ljudet senare på kvällen vid konserten. kompositör, skrev jag, slagverkare. har gjort ljudinstallationer med kabakov. do you know him? han är från arkangelsk.

Sidorna i Material är stundtals späckade med ord, en prosalyrisk smet utan stor bokstav, men med mycket närvaro. Språken blandar sig med varandra. Jaget befinner sig stundtals i Stockholm, stundtals i Petersburg, stundtals i Göteborg, stundtals någon annanstans. Det finns en uppbrytning i tid och miljö som jag inte lyckas reda ut.

vi åker nerför rulltrappan medan han berättar om paul bowles. mannen som sprang mot öknen med tungan avskuren. such a strange erotic picture, säger han. om den avskurna tungan. he didn’t run to the french embassy säger han, när han var berövad allt. räddningen nära. he ran to the desert. säger han. your nose is my desert, säger jag och gnider mig mot hans. why, säger han. because it is jewish?

En kärlekshistoria klättrar över sidorna. Den är lycklig för det mesta, men en orolig ton lurar under ytan. Det finns en motsättning i avståndet, som att detta att träffa någon från ett annat land alltid står i vägen för mötet. Det exotiska upphör aldrig att vara emellan dem. Ibland med ventil i humorn, som ovan.

Som läsare välls du över av intryck och ordlekar. Jaget arbetar med översättning, och stundtals kommer samma fras igen, fast på danska. Det är lekfullt och inspirerande, och jag låter mig gärna översköljas av bilder, funderingar kring kärlek, politik, olika människors levnadsstandard. Material kan ses som ett försök att kartlägga det yttre och det inre. Avsaknaden av stor bokstav och greppet att stundtals låta engelska kursiverade fraser löpa som en kommenterande historia i övre kanten på sidan, påminner om vårt digitala språkbruk, där kommatering faller bort, och teve och nättidningar idag, där banners och rullande reklam ständigt avbryter flödet.

Kanske är detta det sannaste, mest ärliga sättet att berätta om kärlek och möten på? Livet över huvud taget är förvirrande och rör sig aldrig i en rak linje utan ständigt i kringelikrokar. I litteraturen bortser man oftast från det för att förmedla en handling med en tydlig dramatisk kurva, vilket ju egentligen inte är annat än lögn och bedrägeri.

Slutligen alltså: det är inte utan att jag känner mig konservativ som inser att jag inte förmår att ta till mig det här. Är det en ny trend att ge ut tjocka diktsamlingar? För mig fungerar det inte med en diktsamling på 277 sidor. Jag fascineras av generositeten Bonniers plötsligt står för med detta grepp, men reagerar på samma sätt som när jag läste Johannes Anyurus Städerna inuti Hall. Det är inspirerande, vackert, nyskapande, men jag orkar inte läsa från pärm till pärm. För mig är poesi ett komprimerat sätt att berätta om världen, som kräver eftertanke och tid. Jag behöver kunna läsa samlingen på en dag, för att sedan gå igenom den igen, med nya ögon.

Jag upplever Material ungefär som jag upplever en film av David Lynch. Ett galleri av bilder och situationer som inte nödvändigtvis kommer i rätt ordning eller korrelerar med varandra, men ändå ger ett starkt intryck och en bestående känsla. Skillnaden är dock att en Lynch-film ses på tre timmar, medan Material, tyvärr, blir mig övermäktig.