Lars ska gå till skolan ensam för första gången, genom den mörka skogen. Mamma står kvar i fönstret och vinkar, och Lars bestämmer sig för att gå baklänges: på så sätt kan han se henne och huset så länge som möjligt. Han är rädd för den stora skogen och för de varelser som kan finnas där: stora hundar som skäller, bilar som vill plocka upp och ge en skjuts.

Man förstår Lars: det är en mörk och förtrollande skog han rör sig i, och han går från ljuset mot mörker och dunkel i varje bild. Men inte tänker man på hundar och bilar, snarare är det troll och naturväsen som dväljs bland buskarna, ibland i buskarna: i Akin Duzakins underbara bilder förvandlas en trädkrona till ulliga varelser och tillbaks igen medan man betraktar den. Dessutom låter han skogens former – grenar, sjöar, rådjur – bilda ansikten i ögonvrån precis så som barns fantasi gör – tittar man dit är de borta men det vågar man inte göra.

Lars ser dock inte de här skogsvarelserna, eftersom han hela tiden tittar bakåt. Däremot möter han ett flertal andra underliga väsen: Skruvla, som påminner om en stor trollslända; Virvel, en utomjording i en bil; Ramle, en gigantisk kanin på en enhjuling. Dessa varelser är Lars bekant med och därför inte rädd för, och här synliggörs skillnaden mellan det vi känner till och inte. För en som aldrig träffat dem skulle Virvel och Ramle kunna vara minst lika skrämmande som de inbillade farligheterna i skogen. Men Lars egna fantasiväsen hjälper honom alltså i rädslan för sådana faror som faktiskt är helt verkliga: när man förr i tiden fruktade att bli bortförd av ett troll eller en drake kunde det finnas något romantiskt eller förtrollande över det, men att bli bortförd i en bil känns bara prosaiskt och smutsigt.

Förutom de fantastiska bilderna innehåller den här boken också ganska mycket text, där Lars själv är berättare och som på ett fint sätt visar på hans sätt att tänka. Han funderar på vad de olika ljuden han hör kan vara, på sin egen rädsla, men också mycket på skolan, på hur det ska bli om han kommer för sent: är det inte lika bra att vända om för att slippa hantera det? Den resonerande tonen är typisk för hur man tänker när man är rädd, man försöker intala sig själv att saker inte är farliga men gör samtidigt upp planer för handling om olyckan väl inträffar. Och kanske har det mest skrämmande inte med skogen att göra utan med skolan? Detta är något som bara antyds i texten, men det tål att tänkas på.