”Det här är inte en bok om cancer”, sa Agneta Klingspor när hon nyligen var på litteraturklubben Semafor i Stockholm för att prata om sin senaste bok. Inte en bok om cancer, snarare en bok om det läge en människa hamnar i när hon drabbas av cancer. Klingspor är intresserad av tillstånd. Och som ett sånt går det också att beskriva Stängt pga hälsosjäl.

När jag en gång börjat läsa har jag har svårt att skapa mig distans till Stängt pga hälsosjäl. Väl inne i den går det inte att nyktra till och inse var jag är och vad det är jag läser. Det går inte att recensera den bit av liv som den faktiskt beskriver. Bitar av liv, vare sig det är självbiografi eller fiktion (det känns mindre viktigt att kunna avgöra vilket), är så oerhört svåra att säga någonting vettigt om. De bara är där.

Det är att stiga in i ett väntrum på ett sjukhus där de väntande sitter och glor på en tv-skärm där det visas matprogram. Det vispas och smakas av, men i ett väntrum har någon kanske cancer. Det är att se Södersjukhusets kulvertar på ett nytt sätt, ett som man kanske inte sett förr, för man har inte tidigare vistats här när man kanske har cancer. Det är att ignorera faktum, att förtränga det faktum att allt inte längre är som förut. Det är att vänta, vänta och vänta på besked och när beskedet väl kommer talar det bara om att du måste vänta lite till. Det är när livet är hotat, men inte av något utifrån, utan något som kommer från en själv, från den egna kroppen. Det är också när kroppen efter ett tag bara är en enda kroppsdel, sjuk kroppsdel, en som måste undersökas och omhuldas, och det här fallet är kroppsdelen ett bröst och bröst är inte vilken kroppsdel som helst.

Det är att möta omgivningen som någon annan. Någon som är med men som ändå är utomstående:

Ingen kan se henne på stan och säga ”hon där har cancer”. Cancerianerna är osynliga, tills de tar av sig och ärren efter operationen syns.

Att möta omgivningen och ständigt i sitt huvud behöva förhålla sig till det som upptar en:

Träffar hon en bekant på gatan ligger cancern på tungan och hon måste plocka ut den ur mun, placera den mellan henne och bekanten. Annat känns oärligt. Cancer rules!

Ordet ”cancerlitteratur” dyker upp i mitt huvud. Det känns inte positivt, är inte ett ord jag tycker om. På senare år har det kommit en del böcker som berör cancer på olika sätt – ”cancerberättelser”. De marknadsförs gärna med cancer som nyckelord. Cancer har blivit något lika allmängiltigt och lätt att känna igen sig i som vilken kärleksroman som helst. Cancerböckerna blir fler och fler, men bör för den sakens skull inte ses som onödiga eller reduceras till ”ännu en bok om cancer”, för varje historia är sin egen, och behövs.

Stängt pga hälsosjäl är en bok som är mycket. Det är ett stort tillstånd Agneta Klingspor beskriver. Och även om jag inte upplevt just det som Klingspors huvudperson upplever har jag ändå levt många av känslorna. Det som händer runtomkring cancer, besked och behandlingar innehåller nyanser och skeenden som går att plocka ut och placera in också i andras liv, andra tillstånd.

Så tänker jag, när jag trots allt har nyktrat till lite efter läsningen, att det inte är konstigt att detta ligger mig nära eftersom jag alltid har gillat Agneta Klingspors stil och hennes sätt att vara både poetisk och jordnära på samma gång.

Sista halvan av Stängt pga hälsosjäl är en fotodel. Det är vardagsfoton från ett liv: natur och hud och tågstationer. Vackra foton, ja, men foton som delvis skulle tappa sin styrka om de inte bars upp av texten i boken. Jag kan också bitvis tänka att jag skulle ha föredragit att se bilderna en och en, kanske lite mer utspridda och instoppade i texten.

Men det är också den enda kritik jag just nu hittar mot den här boken. Den har lämnat mig i en sorts bakfylla: fortfarande oförmögen att lämna ett omdöme om det jag läst, men ändå med en känsla av att jag kommer att ha lärt mig något, längre fram.