När jag började läsa Alice Munros kritikerrosade noveller önskade jag att de skulle vara så mycket mer än de sedan visade sig vara.

Den kanadensiska författaren Alice Munro har skrivit tolv novellsamlingar. Fyra av dessa har tidigare givits ut på svenska. Och helt nyligen har den femte samlingen från 2009 översatts av Rose-Marie Nielsen på ett, vad jag upplever, mycket förtjänstfullt sätt. Novellsamlingens titel För mycket lycka är direktöversatt, originalet har således titeln Too much happiness och samma titel har samlingens sista och mest intressanta novell, den som handlar om den i Sverige verkande ryska matematikern och författaren Sofia (oftast benämnd med smeknamnet Sonja) Kovalevskys liv. Kovalevsky blev som bekant Sveriges första kvinnliga professor och världens första kvinnliga matematikprofessor. Munro har läst allt hon kunnat hitta om Kovalevsky och i ett tackord i slutet av novellsamlingen rekommenderar hon särskilt biografin Little Sparrow: A Portrait of Sofia Kovalevsky skriven av Don H. Kennedy.

Alice Munro är alltså känd för sin novellkonst, och att hon är en van och skicklig novellist, märker jag direkt vid läsningen av de första sidorna i den första av de tio noveller, som samlingen innehåller. Munro tecknar snabbt, tydligt och effektfullt på litet utrymme människor, miljöer, situationer och händelser. Psykologin känns knivskarp och novellerna har intelligenta avslut utan övertydlighet.

Alice Munro väljer att till övervägande del ge kvinnor huvudroller i novellerna. Det handlar både om intellektuella yrkesarbetande kvinnor och om arbetarkvinnor eller om yngre kvinnor som studerar eller om barn. Det handlar om kvinnor och deras förhållande till olika män. Novellerna är ofta skrivna på ett spännande sätt, man vill snabbt vända sida för att se hur det går i berättelsen. Dock är jag personligen inte så intresserad av berättelser som innehåller mord och dråp och kvinnor som kränks. Alice Munro hamnar inte sällan i precis samma trista förutsägbara fack som en deckarförfattare, som bara tänker på vad publiken vill ha. Istället kunde hon i sina noveller helt fritt vandra i fantasin, vilket ju är en författares privilegium. Spänning kan finnas utan ond bråd död. Därför gillar jag novellen ”Trä” (även om jag därmed avslöjar att den novellen är befriad från detta tema, i alla fall när det gäller människor.)

Novellen ”Trä” handlar om Roy, en man som är besatt av trä, av att arbeta ute i skogen med att fälla träd och på så sätt ta tillvara på skogen på ett skonsamt sätt, på ett sätt som inte innebär maskinell massavverkning. ”Trä” är en novell, vars slut har dubbla bottnar och som får läsaren att fundera. Munro beskriver också Roy på ett tvetydigt sätt. Han tycker om skogen och träden, men det är alltså trä han gillar bäst, och att avverka träden så att de blir till trä:

Och på sätt och vis är hans tankar om trä alldeles för privata – de är lystna och nästan besatta. Han har aldrig varit girig på något annat sätt. Men han kan ligga vaken på natten och tänka på en praktfull bok som han vill ge sig på och undra om den ska visa sig lika samarbetsvillig som den ser ut eller om den har några överraskningar på lut. Han tänker på alla de skogspartier i landet som han aldrig ens har sett, eftersom de ligger innanför bondgårdar, bakom privata fält. Om han kör utmed en väg som leder genom en skog vrider han huvudet från sida till sida, rädd att gå miste om något. Också det som är värdelöst för hans syften intresserar honom. En dunge med avenbok, till exempel, alltför vek, alltför tanig att bry sig om. Han ser de vertikala räfflorna som löper på snedden nerför de blekare stammarna – han ska minnas var de växer. Han skulle vilja ha en karta i sitt huvud över varje skogsparti han ser, och även om han skulle kunna rättfärdiga det genom att framhålla praktiska syften, vore det inte hela sanningen.

Jag tycker om att läsa noveller, men jag tror och vet, att det redan finns tillräckligt många noveller, som skapar spänning med hjälp av mord, dråp, hotande död, övergrepp, svartsjuka och svek, kombinerat med plågsamma barndoms- och ungdomsminnen. Jag längtar efter att få läsa noveller som verkar vilja förändra läsarens tankar på ett positivt sätt, inte bara skapa ångest. Jag längtar efter att få läsa noveller som kan inspirera, som betyder något och som kan inge det allra viktigaste, det som varje människa förstår att hon, ju äldre hon blir, verkligen behöver: känslan av hopp.