Sagolikt bokförlag ger ut böcker som på olika sätt ifrågasätter normer och värderingar kring jämlikhet, könsroller och rätten till att vara den man är. Det är bra. Men ibland kan jag tycka att det känns som att ämne efter ämne betas av bara för att. Böckerna blir därför många gånger överpedagogiska och berättelsen hamnar i skymundan bakom det där som är så politiskt korrekt. I Jösta och Johan är det inte alls så.

Det finns ingenting som känns sökt eller konstlat i det homosexuella giraffparets längtan efter en bebis. Det är en längtan som är genuin och äkta och som bara har en lösning. Så Johan och Jösta ger sig ut på jakt efter sitt barn.

Nu när tiden är kommen att slå sig ner,
undrar de båda, det där livet – är det inte mer?
Är det bara vi och sen så är det slut?
Var är alla skojiga små barnatjut?
För visst är det så att de båda vill ha barn.
Fast de är av samma sort, likadan och likadan.

Eftersom Jösta är en han och Johan likaså,
är det liksom svårare att barnet kunna få.

De letar och letar men hittar inte minsta unge,
hittar faktiskt ingenting.
Kom, ropar Johan, vi ger oss ut på stäppen
och ser oss omkring!
Kanske finns där ett barn som behöver en familj,
som säger ja, jag blir ert barn om ni vill!

Boken är genomgående skriven på rim med ett rakt och enkelt språk som går rakt in i hjärtat på mig. Målgruppen för boken är 2-6 åringar men jag har inte långt till tårarna när bebis efter bebis redan har en pappa som älskar dem. Det är en bok helt utan mammor och för en gångs skull känns det befriande. Det här är en bok om pappor och deras barn och deras längtan efter ett barn. Och det behövs inga mammor för att ha den längtan, eller för att stilla den.

Samma gula färg och helt underbart fin,
säg behöver du en familj så kan vi bli din.
Lejonungen nickar glatt och viftar på sin svans,
klart den inte säger nej till en sådan chans.
Hurra! Hurra! ropar Jösta men kan inte förstå,
varför luften fylls av ett fruktansvärt vrål.

Ge mig mitt barn! skriker lejonhannen som är full med gråt,
Jösta skäms, vi ville bara hjälpa, så snälla förlåt.

Tillslut hittar Johan och Jösta ett övergivet, alldeles ensamt ägg som bara väntar på att någon ska ta hand om det, ja hela dess överlevnad hänger på det. De två girafferna tar med sig ägget hem, de ligger nära, berättar sagor, sjunger sånger och väntar. De väntar och väntar på att ägget ska kläckas så att de får träffa sitt nya barn, så de får lära känna honom eller henne, älska mer.

Och trots att Jösta och Johans barn inte ser ut precis som de, så finns det ändå likheter. Hon kommer att bli lång, precis som sina pappor. Det finns olikheter också, men framförallt fina fjäll, tänder, ögon och ett barn att älska precis för den hon är.

Johan och Jösta är en fantastisk bok om längtan och kärlek som jag önskar att alla barn och föräldrar får chans att läsa!