Det är sensommar på Gotland. Daniel bor ensam med sin alkoholiserade pappa efter moderns död i ett litet samhälle där alla känner alla. Han hjälper till på faderns bilskrot och hänger med kompisarna. Livet har sin gilla gång, ända tills småstadsslummern avbryts av att tre främlingar flyttar in i Ryssens hus: Daweylin, sonen Wegg och Kira. Ödehuset i samhällets utkant har omgärdats av många spökhistorier, den ena kusligare än den andra. Den främmande familjens ankomst ger upphov till ännu fler spekulationer, för visst verkar de konstiga med sina sneda bärnstensfärgade ögon? Dessutom är de folkskygga och pratar något främmande språk. Daniel är också nyfiken och när han träffar Kira för första gången förändras hans liv för alltid. Han blir oåterkalleligt förälskad.

Första halvan av boken är oerhört spännande. Författaren bygger upp en värld som man sugs in i och som får en att vilja fortsätta läsa. Efter ungefär halva boken mattas spänningen tyvärr av. Det finns framför allt två orsaker till det. Dels ligger en stor del av spänningen i att man inte vet vad Kira, Daweylin och Wegg är för några. Att kalla dem för ”skuggvarelser” är fantasieggande. Visst får man som läsare sina misstankar, men det är ändå spännande att inte veta vad de är för sorts varelser. När man sedan får svaret svart på vitt försvinner det spänningsmomentet.

Den andra orsaken är det filmiska berättarknepet författaren använder sig av i bokens andra hälft. Ni vet när man ser en spännande film och spänningen stegras nästan till max och så klipps det genast till en annan scen? Sedan, när spänningen i den scenen stiger nästan till max så klipper man till nästa och så vidare? I bästa fall får dessa cliffhangers tittaren – eller läsaren i det här fallet – att sitta som på nålar. I värsta fall blir effekten den motsatta. Den här snuttifieringen förtog tyvärr min läsupplevelse. Jag läste och rycktes med i spänningen. Sedan byttes scenen tvärt ut och spänningen sjönk ner till noll. Detta upprepades så många gånger – och så ofta – att jag till slut blev avtrubbad och inte orkade bry mig. Tråkigt på en sådan bra start.

Författaren har lyckats skapa tydliga och mångfacetterade karaktärer. Dessutom är miljöbeskrivningarna bra. Jag skulle dock önska att kärlekshistorien mellan Daniel och Kira hade gripit tag mer.

Sammanfattningsvis är det en helt okej spänningsroman, men räcker läsarupplevelsen till för att man ska vilja läsa den fristående fortsättningen Blodets röst?