Recension

: Natt
Natt Susanne Halvardsson
2010
Podium distribution
2/10

Abstraktioner som lyfter och svävar bort

Utgiven 2010
ISBN 9789163174025
Sidor 148

Om författaren

Susanne Halvardsson är född 1954 i Brattmon, Värmland. Numera bor hon i Stockholm, där hon utöver skrivandet undervisar i qi gong och tränar taiji quan och taiji med svärd. Susanne Halvardsson har tidigare arbetat med teater och givit ut diktsamlingarna Floden (2004), Drömmare! (2005) och Huset bevakar sin skugga (2007).

Sök efter boken

I Natt gestaltar Susanne Halvardsson den mörka mytomspunna delen av dygnet. I nio delar med namn som Rum, Röst, Instrument och Rosor närmar sig poeten nattens väsen. På varje sida hittar vi korta stycken på mellan tre och tio rader. Hos Halvardsson är natten sluten och svår att tränga in i. Natten ”skulpteras av diabas”, den ”är en pyramid / dess bas pressar jorden” och ”en kropp som stod stilla”. Här och var skymtar stämningsbilder av drömmen och sömnen. Då och då dyker en snygg metafor av mörker upp. Men mer än så blir det inte. Är det i själva verket Halvardssons text som sluter sig och är svår att tränga in i?

Jag får varken tag på en berättelse, en tematik eller någon plats i dikten. Möjligen är avsaknaden av plats medvetet då texten kretsar kring mörkret som suddar ut detaljer så att endast siluetter kvarstår. I sömnen och drömmen består miljöerna ofta av många platser samtidigt eller av ingen alls. Men det tycks mig som att texten gömmer sig och skiftar väl mycket. När jag kommit till hälften av de 148 sidorna märker jag att jag börjar irritera mig på att alla bilder jag skymtar, hela tiden ångar bort och försvinner.

Det som spirar är i mörker
det som väntar

skriver Halvardsson, men bygger inte vidare på bilden av fröet som omsluts av mörker innan det tränger upp ur den svarta myllan och sträcker sig mot ljuset. Istället fortsätter hon:

det som vänder ut bågen som en gång smiddes av något som liknade hat
linjer korsar varandra över kol
vid muren hördes sånger
vid muren fastnade blicken från den som senare
kanske kommer att se

Att säga att man ”inte förstår något” av poetisk text är inte konstruktivt. Men jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Det beror inte på att jag tycker poesi är svårt i allmänhet, utan på att en text som Halvardssons, som inte följer med textens infall och fullföljer bilder gör att jag till slut tappar lusten som läsare. Varje gång jag vänder sida i Natt måste jag på ta sats på nytt, ingenting byggs upp under läsningens gång. När jag under min läsning bara ett fåtal gånger känner tillfredsställelse i några bilder som är tillräckligt tydliga och specifika för att fastna i mig, så ledsnar jag tillslut.

Det är inte bara det att bilderna är flyktiga, ibland dyker inte ens några bilder upp, eftersom de gömmer sig bakom ord som försvagar texten. Ibland är texten för abstrakt och vag, och verkar lita för mycket på språket som verktyg för att förmedla stämningar:

en sidenvind vidrör lågan i mörkrets reservat
en ton från det gamla instrumentet klingar bort
spårlöst in i jorden

Kanske är det vackert, men för mig ogripbart. Uttryck som ”det gamla instrumentet” säger mig ingenting. Ingen bild dyker upp inuti mig. Säkert har Halvardsson själv en bild av en fiol med tre strängar, en gammal tramporgel i en skolsal, en blankpolerad cello eller en klarinett, men hon bjuder inte läsarna på den.

Ebba Holmberg

Publicerad: 2010-08-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-28 09:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3840

5 kommentarer

En mycket bra recension. Att inte förstå kan ibland betyda att man förstår så mycket mer. Det är modigt att inte fatta.

Jag har svårt för Helena Österlund och det är nog just för att jag inte förstår. Jag förstår inte Susanne heller. Men. Skulle jag få be dig om en sak, Ebba?

Kan du inte ge mig ett tips på en bra poesibok. En jag kan förstå. En som kan hjälpa mig förstå.

Tack.

Chrille Oregistrerad 2010-08-24 09:10
 

Det fina med poesi är ju att läsaren själv får bygga upp sin egen uppfattning.

Skönheten sitter i betraktarens ögon!

Ida Oregistrerad 2010-08-24 11:23
 

Fina ord, Ida. Och ganska vanliga. På gränsen till urvattnade.

Det är klart att skönheten inte sitter i betraktarens ögon (om han eller hon inte har väldigt vackra ögon). Skönheten sitter i betraktarens tolkning. Vad jag skulle behöva är en knuff mot någonting som är värt att tolka.

Chrille Oregistrerad 2010-08-24 15:49
 

Jag är ju inte Ebba, och det har gått ett tag sen din fråga, men en poesibok jag tycker väldigt mycket om är Kjell Espmarks Vintergata. Pröva den, kan i alla fall lova att den inte liknar Susanne Halvardsson!

Alice Thorburn Redaktionen 2010-09-05 20:36
 

Förlåt att jag inte svarade tidigare!!!

Prova Bruno K Öijers ”Dimman av allt”, Magnus Carlbrings ”Sånger vid E4:ans avfart”, vilken som helst av Wislawa Szymborskas diktsamlingar eller varför inte Åsa Ericsdotters ”Oskyld”. Dessutom måste jag ju slå ett slag för Kristina Lugns trösterika underfundiga poesi. Jag älskar också vissa bitar av Srdjan Valjarevics diktsamling ”Joe Frazier och 49 (24) dikter”.
Kolla in vad jag skrev om Johannes Anyurus ”Städerna inuti Hall” förra året, och se om du tycker att den verkar spännande. Om några dagar kommer jag att recensera Anna Hallbergs nya ”Colosseum, Kolosseum”, och den kanske inte är den mest lättuggade, men debut ”Friktion” från 2001 är genial tycker jag.
Hoppas att du hittar något namn som du fastnar för, och än en gång, ursäkta dröjsmålet! / Ebba

Ebba Holmberg Redaktionen 2010-09-05 23:05
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?