Slumpens bok börjar bra. Hanna Demeter är nyinflyttad, för vilken gång i ordningen är svårt att säga. Hon är ett sådant där barn som tar mer ansvar än barn borde behöva göra – hennes mamma är psykiskt sjuk och Hanna tar hand om henne, letar bostäder och vänder på slantarna. Hanna är också en mycket ordningsam person, och i sina böcker skriver hon listor på olika saker i världen som det kan vara bra att hålla ordning på: Vad hon älskar och hatar, Intressanta personer och Typiskt Taskiga Typer. Med andra ord är hon en perfekt barnbokshjältinna.

På det nya stället där Hanna bor finns Närmsta butiken. Det är där hon får tag i Slumpens bok. En minst sagt märklig bok, för varje gång Hanna börjar läsa i den så händer precis det som står i boken att det ska hända. Och genom boken träffar Hanna på flera udda personligheter – fru Wilton som är hundratvå år gammal och samlar på sand, tankspridda Vera Smitt som driver butiken och greven Haydin Pica som gärna vill köpa Hannas bok, och kan betala mycket. Det visar sig att boken har ett märkligt förflutet, och en gång skrevs för att ge en mäktig kung ännu mer makt, också över slumpen. Sedan dess har boken vaktats, eftersom det är viktigt att inte vem som helst läser den – den kan medföra både fara och hjälp beroende på syfte och tidpunkt.

Nu verkar det som att Hanna är Läsaren, den som boken är skriven för. Det har funnits andra läsare före henne, och Hanna måste lista ut hur hon ska använda boken, och hur hon ska skydda den.

Slumpens bok är en väldigt fin bok: fonten är perfekt snirklig och gammaldags, kapitlen har underfundiga namn och dekoreras av anfanger. Även innehållet består av väldigt många fina beståndsdelar: ett trevligt, underfundigt språk och fina miljöer som det fantasieggande arbetsrum där fru Wilton sparat bilder och föremål som har med boken att göra – det blir som en slags interaktiv världskarta och världshistoria. Som sagt är Hanna dessutom en perfekt protagonist – charmig och självständig men med mycket funderingar i huvudet och ett behov av mer stabilitet i tillvaron.

Men det är något som saknas, och jag tror att det helt enkelt är spänning. Hotet mot Hanna och boken känns inte tillräckligt farligt, och hindren röjs undan för lätt. Fru Wilton visar sig ha en otrolig makt – när Hanna inte vill gå i skolan så behöver hon inte det, när hennes mamma behöver privatvård köper fru Wilton ett vårdhem, när Hanna hotas har fru Wilton tillgång till statsministern och tvingar honom att ingripa. Dessutom är det för lite magi i boken för min smak. Författaren verkar vilja visa på att det sunda förnuftet och det egna beslutsfattandet är det enda man kan lita på, medan däremot tro på magi och förutbestämdhet inte är ok. Så kanske det är i verkligheten, men det blir lite konstigt att i en berättelse om en magisk bok, med flera lätt övernaturliga inslag, underkänna hela tanken om övernaturligheter.