”Det är inget farligt, han sover ju”, säger Lena Nyman när hon smyger genom faderns lägenhet tillsammans med några kamrater i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul från 1967, och demonstrerar. ”Du, farsan! Det är inbördeskrig i Spanien! Det är kravaller i Ådalen, de håller på och skjuter en massa arbetare!” Ingen reaktion. ”Storstrejk!” Pappan sover vidare och Lena suckar. ”Vad var det jag sa.”

I den scenen är Lenas sävlige, slitne, halvalkoholiserade far på något sätt hela föräldragenerationen, hela vuxensamhället, som inget ser och inget vill veta. Som på frågan hur de kan åka på semester till Spanien och därmed stödja Francoregimen bara dumt svarar ”En vill ju bara sola och bada…”

De flesta som skrivit om radikaliseringen kring 1968 understryker massmedias betydelse. Det fanns ingen globalt organiserad protestorganisation, menar till exempel Mark Kurlansky i 1968 – de gränslösa drömmarnas år. Aktivisterna såg varandra demonstrera på teve och lärde sig av varann den vägen. Och teve satte förstås ljuset också på företeelser att demonstrera emot.

Vietnamkriget sägs ofta vara det första krig som kom in i vardagsrummen. Nya tevetekniska landvinningar gav snabbt en ny typ av närgånget material. Plötsligt brändes barn till döds mitt framför våra ögon, på bästa sändningstid. Det blev omöjligt att blunda för krigets verklighet. Senare lärde sig förstås militären att kontrollera bilderna av krigen, även om nya medier – bloggar, webbkameror, mobilfilmer – ständigt hotar den kontrollen.

Det finns förstås en annan aspekt av Vietnamkriget. Med allmän värnplikt riskerade alla amerikanska unga män att skickas till krig på andra sidan jorden, vars grymhet och hopplöshet för varje tevesändning bara blev mer uppenbar. Det var medelklassmän, studenter, deras vänner och pojkvänner som riskerade att skickas ut i djungeln för att döda och dö enligt någon diffus kalla kriget-logik. Också där lärde sig den amerikanska militären sin läxa. Numera är det framför allt arbetarklassens unga som skickas ut att kriga i djungler och öknar. De har kanske inte så många andra karriärmöjligheter att välja på, men formellt sett åker de frivilligt. Det mobiliserar inga folkstormar. Få eller inga medelklasstudenter identifierar sig med dem.

Solidaritet är en lurig faktor. Det är också något som fascinerar mig med vad jag läser om 1968. Inte bara att man höjde blicken, att man såg konsekvenserna av det koloniala härjandet i tredje världen och demonstrerade emot det, utan att man faktiskt såg människors kamp där, och att man kunde identifiera sig med den kampen, också på ett vardagligt plan. För en del av gruvarbetarna i Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva till exempel, tycks Vietnam verkligen nära.

Men vietnameserna … dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde … det som vi gett upp hoppet om. De flesta svenska arbetare är för blyga att säga det … Jag menar … man kan inte ena minuten klaga på gruvmaten, den andra på att bilverkstan har fuskat med lamellerna – och den tredje säga: Jag skulle vilja vara viet cong! Vem som helst kunde ju svara hur ska du med din mage komma ner i dom där gångarna … Så man säger inget. Men i hemlighet skulle vi också … Alltså jag skulle godkänna nattskiftet jag skulle vara stolt över det, hör du det: stolt – om det var ett led i något, om jag hade del i helheten … om det fanns något att se fram emot … Dom gör ju sitt land medan dom försvarar det … Vi arbetare i Sverige ökar produktionen. Dessemellan är vi till besvär. Missnöjda element. Svårplacerade! Reträttplatserna räcker inte till! Men vi skulle vilja vara med att göra Sverige, att göra en bit av världen … skapa något.

Naturligtvis kan man diskutera den här killens bild av kriget i Vietnam i förhållande till verkligheten, men jag tror inte det är riktigt poängen här. Han såg bilderna från kriget. Han såg människorna som utkämpade det och han kunde identifiera sig med deras sak.

På samma sätt fick mängder av människor under de där åren just syn på varandra. De såg att det fanns orättvisor och att människor gjorde uppror emot dem. De såg att det går att förändra världen och de ville vara med.

I Nyfiken – gul pratar Olof Palme om politisk medvetenhet bland annat i termer av skönlitteratur – ”jag tror skönlitteratur har en enorm politisk betydelse, i alla fall för mig. Detta kopplat med nationalekonomi och synintryck, det är en ganska hård kombination.” Han sätter fingret på något ganska elementärt där. Vi behöver fakta om världen, men vi behöver också identifikationen, känslan för den.

Alltsammans låter säkert urbota romantiskt. ”Det går att förändra världen.” Men titta på historien. Det enda konstanta är att världen förändras, oupphörligt. Människor förändrar den, oupphörligt. Det gäller bara att se. Att få syn på varandra.