En nattportier och en nattvakt lever sida vid sida. Medvetna om varandras existens, men utan att egentligen vidröra varandras liv, eller någonsin lära känna den andre, utför båda de uppgifter som deras unika nattliga hotelluppdrag gett dem. Nattportiern studerar filosofi och skriver bok. Nattvakten bygger båt på den lediga tiden. Båda med livssyften som gynnas av deras uppdrag, båda med möjlighet att se tillvarons beskaffenhet i skydd av mörkret.

Så händer något. En bil exploderar i hotellets garage. En utlösare, ett inbrott i den annars så reguljära och väl ordnade existensen. Läsaren får frågor om skuld, samband, orsak och ansvar. Frågor som egentligen är av en mer filosofisk karaktär än har med den konkreta explosionen att göra. Men explosioner, vare sig de innebär en deformerad bil, söndertrasade människoliv, eller något helt annat – något som i det stora kanske syns som mindre – kommer alltid med dessa frågor. Och vems ärende är egentligen det som just utlösts?

Det som utlöses i Hotellet är undran. Filosofiska spörsmål som bit för bit konkretiseras genom korta nedslag i människors mer eller mindre kritiska liv. Men tyvärr är det frågor som för det mesta blir hängande. Ola Klippvik skriver tätt, och i ett tempo som hela tiden kräver väldigt mycket av mig som läsare. Att jag ska tänka, koppla och förflytta mig genom en milsvidd av bilder och meningar. Ibland fungerar det, då blir det vackert och filosofisk och jag hittar stycken som lika gärna kunde fungera ensamma som dikt. Som här:

813. Utanför fönstret vajar ett träd. Det är sublimt.
Trädets utslagna lövverk rasslar i vinden. Det är
kausalt. Fångna i fjärran rinner gästens känsliga
ögon och näsa. Det var igår.

Hotellet har sina stunder, sina allvarligheter och människor som då och då bryter sig ut från den lummiga texten. Där är till exempel HIV-smittade Elisabeth, Där är Emily, som flyttat in på hotellet för gott för att hon trivs med att se ansikten men inte gillar att gå ut. Dessa människor visar sig dock bara i korta drag, som små solglimtar i ett molnhölje, och allt för ofta kommer jag på mig själv med att bli trött på Hotellet.

Hotellet har en ambition att göra något stort. Att väcka frågor och kanske också att ge insikter. Men texten vågar inte riktigt slå rot i de människor den tar sig an. I stället flackar den runt, sätter sig kanske på en axel då och då och piper rakt ut i luften. Det är något som fungerar bra när det gäller lyrik, men när boken kategoriseras som roman är det mest bara irriterande.