Under efterkrigstiden avkoloniserades land efter land i det som under lång tid därefter kom att kallas ”Tredje världen”. Det som förenade de här länderna var att de alla hade varit offer för europeisk (och i några fall också amerikansk) imperialism. De började nu också göra sig fria från det imperialistiska förtrycket. I vissa fall kunde det gå relativt fredligt till. I andra fall, som exempelvis Vietnam eller Algeriet, vägrade dock imperialistmakterna att erkänna koloniernas rätt till självständighet. Väpnad kamp kunde i sådana fall leda till att även dessa kolonier blev fria.

”Tredje världen” var redan från start ett politiskt projekt, menar Vijay Prashad i sin historik över denna tidsperiod i världshistorien. Det koloniala arvet medförde att man i en rad länder utvecklade en antikolonial nationalism, som syftade till att återupprätta de förtryckta nationerna på världskartan. Denna antikoloniala nationalism var dock internationalistisk i den mån att många av de centrala aktörerna såg behovet och nyttan av att arbeta tillsammans med andra antikoloniala organisationer och nationer, vilket låg till grund för ”Tredje världen” som ett gemensamt, internationellt projekt. Det gemensamma politiska projektet kom att ta sig många olika uttryck, och man kom under efterkrigstiden också att driva en rad olika politiska krav inom olika internationella fora.

Den här politiska kampen står i centrum för denna bok, liksom några av de centrala gestalter (kända såväl som mindre kända) som deltog i den. Här finns en detaljerad historieskrivning över hur man från ”Tredje världens” sida analyserade och försökte motverka de globala orättvisor som i hög grad lever kvar än idag. Genom denna kamp, menar författaren, kom dock världen att bli bättre och mer rättvis än vad den tidigare (och annars) hade varit.

Men projektet kom med tiden att tappa styrfart, för att slutligen i princip helt gå omkull. En lång rad faktorer bidrog till detta, allt ifrån förändringar i omvärlden (med det Kalla Krigets slut och den USA-centrerade världsordningens framväxt) till inhemska faktorer i respektive land (exempelvis omvandling av nationalismen från en relativt progressiv, antikolonial sådan till en mer reaktionär form av nationalism).

Lite förvånande är att det svenska förlaget valt att döpa om boken. Bokens originaltitel är ”The darker nations” – en titel som författaren medvetet valt för att anspela på hudfärgen hos majoriteten av befolkningen i dessa områden. Uttrycket är hämtat från ett tal som den afro-amerikanska forskaren och människorättsaktivisten W.E.B. DuBois höll år 1900. Det anmärkningsvärda är dock inte att förlaget har valt att ändra titel – men däremot att de valt en titel som ger så annorlunda konnotationer. En av Prashads centrala poänger är ju nämligen just att bojorna som höll ”Tredje världen” nere inte bara brast av sig själva. Det handlade tvärtom om ett högst medvetet och avsiktligt politiskt projekt som syftade till att aktivt spränga bojorna. Det senare framgår förstås inte av bokens originaltitel, men den svenska titeln blir aningen missvisande för bokens innehåll.

Boken är strukturerad utifrån några avgörande platser: Bandung, Kairo, Teheran, Belgrad med flera. De här platserna kom att spela en central roll för olika aspekter av ”Tredje världen” som gemensamt politiskt projekt, och varje kapitel tar alltså upp en enskild process eller aspekt av projektet ”Tredje världen”. En nackdel med att låta detta utgöra bokens ryggrad är dock att man som läsare har lite svårt att få kronologin helt klart för sig, vilket gör att boken kan kännas lite rörig eller hoppig. Det underlättar därmed om man redan är insatt i det grundläggande händelseförloppet när man läser Prashads bok – är man det inte kan detta vara en lite krävande läsning. Detta till trots är Vijay Prashads bok en mycket viktig och initierad bok för den som är intresserad av att förstå globala frågor i vår samtid.