Jag känner till Skavlan från talkshowen och jag känner till Unni Lindell från barncitatböckerna tillsammans med Mark Levengood, båda dessa är fenomen jag tycker ganska bra om, så det var med spänning jag satte tänderna i deras barnbok Mystiska Milla och vintercirkusen.

Och jag blir inte besviken. Mystiska Milla är en bok i lite Roald Dahl-stil (och även Skavlans illustrationer påminner lite om Quentin Blake som illustrerat Dahls böcker), med absurdism och realism i en härlig kombination.

Milla är ett spöke som tillbringar dagarna som ett tygstycke på syfabriken tillsammans med en trave andra spöken. På nätterna visar de sin rätta sida: de vuxna spökena flyger runt och spökar medan de yngre utbildas i skrämselteknik på Sofia Skrämmavettis spökskola. I denna bok, som är den tredje, fristående delen i en serie, har spökena blivit skickade till Sankt Petersburg för att vara dukar på syfabriksdirektören Hektor Mysacs bröllop. Sofia Skrämmavetti och Tuffa Thilia är de enda spöken som klarat sig undan och de måste rädda de andra.

Samtidigt pågår något ännu hemskare. Millas kompis och fabrikörens son, Pinneus Mysac, har nämligen en försvunnen mamma. Hon har flytt med Vintercirkusen från den hemska Hector, men nu ska cirkusen uppträda på bröllopet och han planerar att fånga och röva bort henne.

Historien är härligt berättad, rolig att läsa för både vuxna och barn, och de små skämten som dyker upp i var och varannan mening får mig att skratta högt. Däremot tycker jag att det brister ibland i logiken. Storyn är ruskigt komplicerad och ibland har jag svårt att hänga med. Det är inte alltid lätt att förstå vad som händer och ibland är det lite mycket på en gång. Och om jag har svårt att hänga med, hur är det då för en tioåring? (Visserligen är det lite fördomsfullt och kanske förmätet av mig att påstå att jag, och andra vuxna, skulle hänga med bättre än barn, men jag tror att det finns en del sanning i påståendet. Å andra sidan har barn kanske inte samma kontrollbehov och kan njuta av ett äventyr trots att de inte fattar varenda detalj?)

Det här är en klassisk äventyrsbok, med gripande skildringar av moderslösa barn (Pinneus mamma har försvunnit och Millas har blivit omsydd till en kappa!). Här finns roliga kopplingar till historiska personer och händelser, en lagom dos av lärorikhet alltså. Språket är underbart, en kombination av lite gammaldags äventyrsroman och mysig vardagsskildring av fantastiska händelser, med inslag av modernitet, till exempel måste Thilia använda sig av gigahertz- och wowsignaler för att kunna zooma in och hitta spökena under räddningsexpeditionen.

Mitt helhetsintryck av boken är mycket positivt, trots min kritik mot svårigheterna i att följa logiken. Kanske gör det inget att jag ibland inte får ekvationen att gå ihop, kanske gör det inget att det är svårt att veta vad som verkligen händer – det kanske ska vara så i en värld befolkad av spöken? Att det är svårt att avgöra vem som är ond och vem som är god (för även om det på ytan kan tyckas tydligt har jag ständigt en känsla av att det lurar något mystiskt där under) är väl bara bra, för så är det ju i verkligheten.

Det funkar att läsa boken fristående, men kanske blir det bättre att läsa hela serien. Och boken ger mersmak, så jag skulle mer än gärna göra det.

Ett stort plus för den snygga designen. Att hålla i boken ger en känsla av att hålla i något riktigt värdefullt, snyggt och bra.