Emma är en trettioplussare som inte trivs i sitt eget skinn. På ytan är allt nästan perfekt: Hon är tillsammans med Jimpa, som hon träffade när de gick arkitektutbildningen tillsammans. De har en fin lägenhet och en stor umgängeskrets. Det enda som fattas är ett barn.

Trots åratal av schemalagd kärlek och provrörsbefruktningar har det inte blivit några barn och de ständiga besvikelserna har skapat en spricka mellan paret. En spricka som växer sig allt större, ända tills det verkar vara omöjligt att mötas. Jimpa begraver sig i jobbet och Emma kastar sig ut i den verklighetsflykt som verkar vara hennes signum. Hon fantiserar om att vara någon annan och är besatt av hur det skulle kunna vara egentligen. Det här ”egentligen” är ett återkommande tema. Emma och Jimpa träffas sällan eller aldrig och när de gör det bråkar de bara. Men egentligen älskar de att ha långa konversationer med varandra. Jimpa vill inte släppa in Emma i sitt liv och vägrar att berätta om det stora projektet han håller på med på jobbet. Men egentligen är hon hans bästa bollplank. Egentligen har de ju ett fantastiskt förhållande – precis utom räckhåll. Om bara Jimpa var med på noterna …

Det är nästan plågsamt att läsa om Emmas försök att få förhållandet på rätt köl. När hon skickar sms efter sms, snokar i Jimpas dator och skuggar honom på stan vill jag bara säga till henne att tagga ner lite. Samtidigt är det omöjligt att inte sympatisera med henne. Jag blir förbannad när jag läser den här boken. Förbannad på Emmas styvmor som var så oerhört osäker och svartsjuk att hon var tvungen att snacka skit om barnens döda mamma och förbjuda pappan att någonsin prata om henne. Förbannad på den frånvarande pappan som tillät henne att göra det. Förbannad på alla vänner som gosar med sina barn och säger åt Emma att bara ”koppla bort tankarna på att skaffa barn så händer det.” Inte minst blir jag förbannad på Jimpa och undrar vad Emma någonsin har sett hos honom. Samtidigt är jag väl medveten om att man bara får Emmas perspektiv på allt som har hänt. Jimpas berättelse finns inte här. Den berättas bara genom hans frånvaro och hans hårda ord. Först i slutet får han komma till tals ordentligt.

Under läsningens gång funderar jag ganska mycket på hur den här boken skulle ha tett sig om man i stället hade fått följa Jimpa. Då hade det nog blivit en helt annan bok. Ungefär som i filmen Vansinnigt förälskad med Audrey Tautou.

Den här romanen utspelar sig till stor del i Emmas huvud. På ytan händer inte så mycket. Det är plågsamma parmiddagar, själsdödande arbetsuppgifter på hennes återvändsgränd till jobb, shoppingrundor som terapi. Under ytan händer desto mer.

När Emma träffar Kriss, som städar hennes arkitektbyrå, förändras något. Till en början blir Emma provocerad av att Kriss verkar så tillfreds när hon bara är städerska, medan Emma har tagit dyra studielån och ändå är olycklig. När hon under ett av deras nattliga samtal får veta att Kriss själv har valt det här livet ställs hennes fördomar på ända. Det visar sig att Kriss också har haft en tjusig jobbtitel, ett vackert hem och en perfekt familj, som hon sedan förlorade. Emma skäms lite för att Kriss sorg är påtaglig, medan hennes egen är tabu. Hur kan man sörja något som inte har funnits? Ändå är det där barnet som aldrig blev så verkligt att hon nästan kan känna hans närvaro.

En av anledningarna till att Emma blir så besatt av sin ofödde son är att hon aldrig har fått uppleva den speciella relationen mellan en mamma och hennes barn. När Kriss tar hennes hand i båda sina minns hon något som hon inte visste att hon hade upplevt. Känslan av att någon fanns där, alldeles lugn och trygg. Kriss blir den modersgestalt hon alltid har saknat.

Författaren skriver målande och fantasieggande. Hon har ett nästan poetiskt språk som talar direkt till känslorna och berättelsen kryper in under huden. Det är gripande och obehagligt och hade det inte funnits en strimma av hopp i slutet av berättelsen hade jag fått ta ett maraton med Nalle Puh för att få läsa om något lättsammare ett tag.