Paracelsus är ett namn jag av olika anledningar stött på sedan jag började läsa annat än serietidningar för barn. Han levde under ungefär samma tid som till exempel Gustav Vasa, han föddes det år Columbus upptäckte ananasen åt oss och Hercegovina föll under turkiskt herravälde, samma år som Olaus Petri föddes i Sverige. Det var alltså en annan värld, vilket är nog så svårt att greppa idag. Han var från början självlärd, tycks det, men hamnade vid Ferraras universitet där han avlade en examen som krigskirurg, och man tror att han bland annat hamnade i Sverige med Kristian II (”Tyrann”):s trupper lagom till Stockholms blodbad 1520. Han var dock väldigt egensinnig och avslutade sitt liv som läkare och predikant runt om i Europa, efter att ha blivit ovän med medicinkunniga och myndigheter i Basel. En av hans stora framsteg var att tro på empirin, alltså att våga experimentera själv och komma fram till lösningar som berodde på hur olika ämnen faktiskt fungerar, både separat och tillsammans med andra.

På svenska är det inte mycket som kommit ut av hans skrifter, den förra kom 1933, och så denna Vertigos översättning och kommentar till några texter som alltså utkom 2009. En anledning är väl att han inte är så lättförståelig, översättaren konstaterar i sitt förord att han fått tolka en del passager efter bästa förmåga, bland annat eftersom vissa delar till och med saknas. Kommentaren utgör 55 av bokens 180 sidor (inklusive fotnoter), och är en genomgång, med viss ohöljd beundran för författaren, av Paracelsus liv, vilket i sig kan vara nog så intressant för dagens läsare – texterna behöver sättas in i sitt tidsperspektiv på ett helt annat sätt än till exempel teaterpjäser från samma tid.

Men en annan anledning skulle kunna kallas dravel. Det är mycket dravel i Paracelsus texter. Till en del givetvis för att han inte känner till hur saker och ting (främst människor och djur) faktiskt fungerar rent biologiskt, men också för att han är bra på att tala emot sig själv – vilket även översättaren konstaterar i sitt förord – och komma med fantastiska påhitt som förklaring på allt möjligt. Några exempel:
Jordens alla mineraler och ädelmetaller vandrar runt. Det är Gud som bestämt (för han bestämmer allt, egentligen) att alla metaller ska flyttas runt i jorden, så att de periodvis finns på den ena och sedan en period på den andra platsen.
Ett monstrum, alltså en varelse som blivit till fast den inte borde, är ofruktsamt, det var därför jättarna och dvärgarna dog ut. (Jag antar här att folk av dvärgväxt inte ingår i hans värld.)
Om inte homosexuella män kunde bajsa, så skulle de kunna föda riktiga missfoster och andra märkliga varelser.
De sista kapitlen är försvarstal som Paracelsus skrev mot flera av sina motståndare och mothuggare. Nog är det ett mustigt språk han använder, men det krävs en del förförståelse för att begripa helheten, och den saknas för den oinvigde läsaren i denna bok.

Allt som allt är det ganska fascinerande att läsa, och visst kan man tycka att det är kul att det nu finns på svenska, för att visa även oss vilken genomfilosoferande man Paracelsus var, men nog är det mycket dravel. Inte är det mystik, när han försöker få till en förklaring på hur vattennymfer och jättar blir till, det är faktiskt bara märkliga påhitt. Tyvärr framgår inte riktigt varför han vill förklara dessa varelser för oss heller, det hade varit intressantare att få reda på. Han säger själv att det är för att vi ska förstå innebörden i Guds skapelse, inse vilken vidd Gud har när han skapat, men det jag undrar är varför han anser sig behöva förklara det så tydligt. Har han kanske mött en massa folk som tror på tomtar, troll och småknytt, och vill därför förklara hur alla dessa varelser hänger ihop med oss? Mycket möjligt, eftersom han tillbringade mycket tid vandrande runt i Europa.

Måhända har jag inte lagt ner tillräckligt med begrundande tid på dessa texter, måhända är jag en av dem som vid domedagen kommer stå där utan att ha något att säga (då de som verkligen är visa ska få rätt), men jag tycker ändå att dessa texter innehåller mycket dravel. Historiskt intressant dravel, otvivelaktligen, men likväl. Han gjorde mycket intressant inom medicinens område (som att påpeka att fysiska sjukdomar kan komma av psykiska problem), men inte på detta område.