Visst är gratis gott? Men hur ofta är någonting verkligen gratis, och hur ofta är det bara så att det egentligen är någon annan som får betala? I den här boken skriver den amerikanska författaren och journalisten Chris Anderson om olika företagsmodeller som faktiskt bygger på att tillhandahålla olika varor och tjänster gratis. Observera ordet företagsmodeller – det handlar alltså inte om välgörenhet, utan om vinstdrivande företag. Just den paradoxen – att kunna göra vinst på något som är gratis – står alltså i centrum för den här boken.

Anderson skriver om en rad olika sätt som företag kan tjäna pengar på genom att tillhandahålla något gratis. Det kan handla om klassisk korssubventionering (där man kanske ger bort en pryl gratis för att sälja en tjänst relaterad till prylen, eller tvärtom), trepartsmarknader (som exempelvis reklamfinansierad television, där annonsören finansierar produktionen av tv-program som sänds gratis till tittarna) eller det Anderson kallar ”freemiums”, där vissa kundgrupper betalar för något medan andra får samma sak gratis. Boken kryddas med en rad exempel och mindre fallstudier av företag som använder sig av mängder av kreativa idéer på området. Boken ger också en kortare historisk tillbakablick som visar att gratismodellen egentligen inte är så särdeles ny: rakbladstillverkaren Gillette började exempelvis banan just genom att dela ut rakhyvlar gratis (för att istället ta ut vinst på försäljning av rakbladen).

Chris Anderson är chefredaktör för tidskriften Wired, många tekniknördars favoritmagasin. Av den anledningen är det kanske inte så överraskande att en stor del av boken också ägnas åt den digitala ekonomin – Google, Facebook, nyhetsmedia, dataspel och musikindustrin. Lite av poängen med boken är just det faktum att det i den digitala ekonomin finns ett antal faktorer som leder till att marginalkostnaden för ytterligare en konsument närmar sig noll – vilket också motiverar att ge bort produkten i fråga gratis. Minst lika spännande är dock när Anderson skriver om gratisexperiment även i den icke-digitala ekonomin, som exempelvis företaget som lånar ut elbilar gratis (genom att ta ett högt pris för elen som man laddar dem med).

Redan ganska snart efter att den amerikanska utgåvan publicerades år 2009 konstaterades det dock att författaren hade plagierat delar av bokens innehåll – från Wikipedia. Långa stycken i boken visade sig kopierade, ibland helt ordagrant, från olika Wikipedia-artiklar – utan att Anderson refererade till dessa som sina källor.

Detta kan förstås betraktas på två sätt: å ena sidan visar författaren, genom att kopiera andras arbete, själv prov på vad som också utgör en av gratisekonomins potentiella byggstenar: snyltande. Hade Anderson kunnat skriva (och sälja) sin bok utan alla Wikipedia-författares gratisarbete? Mycket möjligt, men han kanske inte skulle ha gjort så stor vinst på den då, eftersom det hade krävt mer eget arbete. Å andra sidan kan man ju också se det som att det Anderson (och för den delen många andra författare också) egentligen tillhandahåller inte är så mycket informationen i sig – mycket av det den här boken innehåller kan man alltså lätt få reda på genom Wikipedia eller genom att googla. Det han istället säljer är en väl utvald och sammanställd informationsmängd på ett specifikt tema – vilket i dagens överflöd av information kan vara en tjänst värt nog så mycket. Då är det förstås ohederligt att inte erkänna att han faktiskt använt sig av Wikipedia-artiklar som en viktig källa – något författaren också erkände (och lovade att rätta till i framtida utgåvor) efter att plagieringen hade avslöjats.

I vilket fall är det en bok på ett intressant tema, och Anderson tar upp många viktiga frågeställningar i sin bok. Och skulle man nu tycka att det i sig inte motiverar ett inköp kan man ju alltid själv slå på Wikipedia – eller, för den delen, ladda ned den amerikanska ljudboken helt gratis.