Det finns en pirrande känsla av förälskelse igenom hela Eli Levéns debutroman. En känsla som får mig att känna, att uppleva, att börja leva. Och det är precis vad jag behöver när det är mitten av mars och vårsolen fortfarande inte värmer. I Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är det Valborg och Sebastian träffar Andreas och blir kär. Det är sådär naivt och pirrigt och fånigt och banalt som bara kärlek är.

Sebastian är en fjäril klädd i klänning med lockar och läppstift. Han suger av främmande män på allmänna platser, knarkar och super med tillhörande slagsmål, sex och storslagna romantiska planer. För han vill ha det romantiskt. Andreas är mer tveksam till förhållandet med Sebastian, som att han inte tycker att det är värt det, han säger att killar nog inte är hans grej, undviker, försvinner, kommer tillbaka.

Med sig bär Sebastian Ellie, han har henne inom sig, nära, ingen får veta att hon finns. Hon är en sälbrud, sältjej, sälflicka. Hon är allt det som Sebastian inte är. Hon klättrar alltid högst, är aldrig rädd och drömmer om regn och pistoler.

Sebastian vaknar en vecka senare i sitt rum. Natten behåller något: Ellie. Natten lämnar något: Sebastian. Att vakna är ett misslyckande. Det är inte rätt. Drömmarna kastar sig över honom som vågor och spolar honom kal och fattig, han vaknar ansikte mot ansikte med förlusten det innebär att vara Sebastian.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en roman om att växa upp, om att ha en väg att gå, om att hitta den sär personen inom sig och våga låta släppa henne fri. Det är en ärlig berättelse som kliver rakt in och drabbar just för att det är ärligheten gentemot sig själv som Sebastian brottas med. Han kan göra historier för sig själv om vem han är, han har pojklådan med kläder för bögklubbar och jobb. Men Ellie talar högre. Hennes röst lägger sig så nära, får mig att känna mig blottad, som att jag vill skyla mig från den här boken. Samtidigt älskar jag nakenheten i den.

Det finns inget lagom i Eli Levéns debutroman. Det är att leva passionerat och låta omvärlden drabba en, eller att drabba omvärlden. Göra intryck, lämna spår. Därför är kärleksscenerna för mycket, språket för långsökt, sexet för pinsamt nära och detaljerat. Det är kukar och sperma och kiss och att aldrig, aldrig kunna känna så mycket någonsin igen. Och det är befriande för jag är så trött på att läsa tillrättalagda kärleksscener där allt är putsat och rent.

Sebastian försöker andas i samma takt som Andreas, som luktar jäst. När Andreas andas låter han som ett hav, han brusar. Sebastian vill försäkra sig: för varje andetag för dig, ett för mig, okej?

Men det som rör mig mest när jag läser Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är bokens känslighet och dess förmåga att blotta. Mitt försvar rämnar och jag är medskyldig. Därför blir Eli Levéns debut till ett behov, något jag inte kan vara utan.