Idag är det enkelt. Vill vi göra världen till en bättre plats är det ju bara att som Mikael Persbrandt skänka en slant till Rädda barnen, köpa Renaults miljöbil eller lägga till ett par kronor och välja det fair-trade märkta kaffepaketet. Men det är nu. För då, på den där gamla goda tiden när Emil bodde i Lönneberga och Oscar II satt på tronen, då krävdes det mer. Inte minst om man som August Palm växte upp utan börd och pengar. Då skulle man nämligen inte förändra, utan acceptera sin plats.

För oss som inte läst ABFs kurser i svensk arbetarhistoria och därför inte är mer bekanta med August Palm än att han är grundaren till socialdemokratiska arbetarpartiet kan några sammanfattande rader behövas. Palm föds i en arbetarfamilj som splittras upp när fadern avlider. Mamman och det yngsta barnet får flytta till fattighuset medan de övriga barnen auktioneras bort till stadens borgerskap. Palm hamnar hos en sadistisk skräddare där han tvingas arbeta varje dag och belöningen enbart består av kost och logi.

Sin frihet återfår han först vid konfirmationen, då han flyttar till Tyskland och arbetar som skräddare samt träffar sin fru, den småländska Johanna. I Tyskland får han även upp ögonen för socialismen och dess vision om ett rättvisare samhälle. Som agitator blir han dock utvisad och flyttar till Danmark, men när samma sak upprepas där hamnar han så åter i sitt fädernesland och blir en av de verkliga pionjärerna för den socialistiska saken. Socialismen fanns knappt i Sverige innan Palm kom dragande med den och det var knappast någonting som heller uppskattades av den rådande ordningen.

Men hur bittert det än är för Palm, med utvisningar, misshandel och hot, så är situationen hela tiden ett steg värre för hustrun Johanna. För medan Palm drivs av sin vision om ett rättvisare samhälle, så är hennes fokus mer jordnära: att med små inkomster få det att gå runt för familjen. För fattighuset och barnauktionerna ligger hela tiden runt hörnet. Det är där de hamnar om Palms arbetsförmåga försvinner, vilket den inte bara gör om han avlider utan även om han skadas eller fängslas. Något som inte minst belyses när Palm, mot löfte om försörjning för familjen från arbetarkommitéerna i Malmö och Danmark, beger sig till Stockholm för att agitera. Så fort Palm rest är hans familj inte längre av intresse för hans kamrater och några pengar betalas aldrig ut. Ett tillvägagångssätt som känns igen från de egoistiska gangstertyperna i Martin Scorseses Maffiabröder när familjeförsörjaren fängslas, men som känns än mer ovärdigt här bland dessa trots allt modiga socialistiska pionjärer.

Med Coelho-Ahndorils val av August Palm som huvudperson är det givetvis lätt att hela romanen blir politiserad. Men mot bakgrund av att det samhälle som beskrivs de facto var djupt orättvist och att Palms idéer, med undantag för ägandet av produktionsmedlen, är något som faktiskt alla, oavsett politisk åskådning, idag kan skriva under på, undviks detta. Vad Mäster däremot är, är en mycket välskriven roman om två levnadsöden. För hustrun Johanna tar upp nästan lika mycket plats som August själv, vilket inte bara ger den berättade historien två röster utan även ger en vardaglig realism som motvikt till Palms under rådande tiden verklighetsfrämmande idealism. Att allt detta får plats på endast 216 sidor innebär att texten saknar onödiga passager eller formuleringar utan består av direkta och väl avvägda meningar. Dialogen är korthuggen vilket förstärker intrycket av nöd och armod och på det hela taget är språket väl anpassat till tiden den utspelas i.

Palm förkroppsligar verkligen den svenska socialdemokratin, eller, om man så vill, den svenska modellen. För då samhällsförändringen måste ske av nödvändighet för de egna och övriga arbetarklassens barn och inte på grund av studier av revolutionära teorier, får metoden bli den som bäst står till buds, och Palm ser insiktsfullt metoden som den allmänna rösträtten. Under Palms livstid, han dör 1922, sker också väldigt mycket av vad han önskar sig. Arbetarna organiseras i såväl fackföreningar som i parti och allmän rösträtt införs. Allt detta sker också utan blodspillan vilket förvisso inte ger Palm den romantiska aura som omger många av hans ideologiska kollegor, men när man ser till resultatet kan han hålla huvudet högt. Ja inte bara högre än Lenin och ordförande Mao utan även högre än Persbrant, Renault miljöbilsägare eller för den delen oss som dricker rättvisemärkt kaffe.