Lara Lington är en tjej som inte har koll på livet. Hennes pojkvän Josh har precis gjort slut och hennes bästa vän, som hon har ett nystartat företag tillsammans med, har stuckit till Goa och lämnat Lara i sticket. Det är ju Natalie som kan det här med headhunting. Nu måste Lara låtsas att allt är som det ska. Som om det inte vore nog är det lätt att få mindervärdeskomplex när hela familjen står i skuggan av Laras framgångsrike farbror Bill, som byggde upp en kafékedja över hela världen, när han bara var 26 år. Hans ansikte pryder alla muggar och han är mer känd än Beatles, enligt Lara.

Laras familj anar förstås att allt inte står rätt till och väntar bara på att Lara ska få ett nervsammanbrott. Det verkar komma när hon är på sin gammelmoster Sadies begravning. Plötsligt hör Lara en enträgen röst, som hela tiden frågar efter sitt halsband. Det visar sig att det är Sadie som spökar. Hon vägrar att låta sig kremeras innan halsbandet har kommit tillrätta och det enda sätt Lara kommer på för att stoppa begravningen, är genom att väcka misstankar om mord. Nu följer en underhållande kamp mot klockan, en kamp där mycket av det Lara har trott på ställs på sin spets. Varför är till exempel farbror Bill så intresserad av halsbandet?

Man skulle kunna tro att ett 105-årigt spöke skulle vara en mysig gammal tant, full av livsvisdom, som ömmar för sin systers barnbarn, men ack vad man skulle bedra sig. Spöket Sadie är en tjugotreårig, bortskämd flappertjej, som definitivt inte är färdig med livet. Därför lever hon genom Lara, som tvingas klä sig som en tjugotalsflicka och gå på dejt med Ed, bara för att Sadie ska få dansa en sista gång. Styckena när Lara/Sadie är på dejt tillhör faktiskt bokens roligaste inslag. Lara och Sadie är varandras raka motsatser. Lara är så dumsnäll att hon ständigt blir utnyttjad, medan Sadie är en rättfram, stark kvinna med skinn på näsan. Hennes inflytande kan vara precis vad Lara behöver för att få ordning på sitt liv igen.

Berättelsen har mycket: En spännande intrig där mörka familjehemligheter avslöjas. Ett helt nytt grepp (mig veterligen är det den första chicklit-boken med en spökhistoria). Man får läsa om kläder och mode (beskrivningarna av tjugotalets smink och kläder är så levande att det nästan känns som om man är där). Dessutom är det ganska roligt att Sadie kan ta på sig vilka kläder som helst, bara genom att föreställa sig dem. Vilket drömscenario för en äkta fashionista! Det var både en och två gånger jag undrade varför hon inte bara kunde föreställa sig sitt älskade halsband för att få tag på det, men den gåtan får sin lösning mot slutet. Som en äkta chicklit innehåller boken faktiskt lite kärlek också, men framför allt är det förhållandet mellan Lara och Sadie som står i fokus.

Trots allt detta är det inte en av Kinsellas bättre böcker. Berättelsen griper inte tag riktigt och den bjuder inte på lika många skratt som de tidigare. Det är faktiskt den första Kinsella-boken som jag har kunnat lägga ifrån mig, och det är inget vidare betyg. Missförstå mig inte. Det är helt klart en bra bok, och hade någon annan skrivit den hade jag tyckt att den var ännu bättre, men jag förväntar mig mer av Kinsella.